Ett bokprojekt har inletts.

Projektet startade som ett experiment. Jag ville testa hur det är att skriva fiktivt och nu löper det på tills vidare. Boken handlar om en man som vaknar i en mycket utsatt situation i ett främmande land. Han får obehaglig information och en oväntad historia rullas upp. Berättelsen löper i korta kapitel och här följer de första delarna i boken.

Uppvaknandet

Det första han kände var en svag blomdoft från det mjuka tyg som omslöt den jättelika kudden. I den fuktiga, varma, luften fanns också en avlägsen, frän, lukt av rökelse. Mannen fortsatte att blunda och känna in omgivningen.

Trots värmen var det lätt att andas. Ljudet av kväkande grodor trängde in i rummet där han med svårighet även hörde ett lätt rasslande och avlägsna fåglars rop. En sovande människa andades med lugna andetag mycket nära intill. Värmen från andetagen kom som små pustar mot hans kind. Situationen kändes främmande, men också ofarlig och bar spår av lättnad. Nästan motvilligt öppnade han ögonen.

Det var natt. Glödlampan lyste halvhjärtat i rummet. Den hängde från taket, nära en spegel på väggen, medan ljusa nattfjärilar fladdrande studsade mot den. Rummets andra väggar försvann i skuggorna. Det gick att ana konturer av tavlor, prydnadsföremål och en stängd dörr.

Framför sängen syntes höga fönster och en altandörr som stod lite på glänt. Månljuset flödade in och ritade figurer på golvet.

Mannen hade ont i armen, som från ett nålstick. Huvudet kändes tungt. Ett litet plåster i armvecket var allt som skylde huden. Vänster vrist ömmade och kändes svullen. Kroppen svarade motvilligt och stelt, när han sakta satte sig upp på sängkanten.

Tankarna vandrade. Han funderade på vem kvinnan i sängen var, vad som hänt, varför han hade ont, var han befann sig. Sökte svar, men huvudet var tomt. Det gick inte att minnas. Någonstans kunde han förnimma en barndom, lek på gräsmattan med kompisar, ett tivoli, en skolgård och en liten fotbollsplan. Minnena verkade avlägsna och oviktiga. Han försökte att komma ihåg sitt namn, hur han hamnat här.

Med en kraftsamling reste han sig och haltade fram till spegeln. I skenet från lampan kunde han se ett orakat ansikte från en mörk, medelålders man. En främling med blå ögon speglade hans grimaser.

Skäggstubben kändes vass, han granskade ansiktet, drog handen genom det korta, svartgrå håret och konstaterade ett antal rynkor och ett gammalt ärr i pannan.

En varm hand lade sig på hans axel.

“I’m happy to see you awake darling. I guess you have some questions”, sa kvinnan.

We are in love

Han vände sig om.

I’m so happy you woke up, my love.

Kvinnan log mot honom. Hon var kort och tunn. Hennes ögon var mörka, stora och undrande. Hon hade ett avlångt ansikte med kort, rak näsa, markerad mun och fylliga läppar, tunna ögonbryn. Hennes långa svarta hår svallade runt nacken och föll ut på bröstkorgen över ett rosa linne.

Hon omfamnade honom och lade huvudet mot hans kropp. Pannan nådde nätt och jämt upp till bröstbenet.

“How do you feel now?”

Han svarade ursäktande att han inte kommer ihåg något, att hon måste berätta allt hon vet om honom, var han befinner sig, hur han kommit dit, vad han heter, vad han gör där och hur de känner varandra. Till att börja med.

Hon tittade undrande på honom.

“So it’s true. You don’t remember anything?”

De satte sig i sängen. Medan mörkret gav vika och grodorna tystnade berättade kvinnan på knackig engelska allt hon visste och svarade tålmodigt på fråga efter fråga.

Hon sa att hans namn var Peter. Peter Anderson. Han befann sig på en resort 20 minuters resa från Chiang Mai i norra Thailand. De hade träffats alldeles nyligen genom en kinesisk man som de båda kände. Hon sa att de blev kära i varandra direkt.

“My name is Jirapa Sawanya”.

Mannen försökte ta till sig sitt eget namn. Peter. Det kändes fel och ovant. Och hur kunde han så plötslig skulle bli kär i en främmande kvinna i ett främmande land? Frågorna fortsatte att hopa sig. Han var uppenbarligen en medelålders man. Hade han inte familj? Och barn? Han kände sig inte hemma och frågade var han kom ifrån.

“You never told me about your life”, svarade hon i en anklagande ton, medan solljuset fyllde rummet.

Peter hade varit helt utslagen under ett par dagar. Han kom dit i en minibuss med vitklädda, kinesiska, män som nu lämnat platsen sedan de instruerat henne att ta väl hand om honom.

De hade sagt att han skulle vakna om ett dygn.

Hon hade stannat hos honom och väntat på sängen, vid hans sida. På nattduksbordet låg fyra tomma ampuller, utan etiketter, noterade han. Hennes uppgift var ett injicera en var fjärde timme. De hade sagt att de var viktiga för honom. Att de innehöll vitaminer som skulle hjälpa mot minnesförlust.

“I’ll bring you breakfast. You must be hungry”, sa hon och han kände suget i maggropen.

Det fanns kläder på en stol bredvid och han drog på sig ett par kalsonger, khakifärgade shorts med rejäla fickor, en vit, kortärmad skjorta och ett par sandaler. Allt passade perfekt. Han snappade upp ett par solglasögon och öppnade glasdörren.

Ute på altanen kunde han se ut över en vildvuxen djungel och en bäck som troligen blev betydligt större under regnperioden. En örn seglade över några blåklädda figurer med vida stråhattar. De arbetade med att röja undan vegetation vid vattnet. Små bungalows låg utspridda i sluttningen omkring huset han vaknat i. Vardagen hade startat och Jirapa satte ner en röd frukostbricka med te, rostat bröd, marmelad och frukt på altanbordet.

Han undrade vad som skulle hända nu.

Hon svarade lugnt att han inte behövde oroa sig.

“Today you will meet mister Lee”.

Mr Lee

På en byrå låg dagstidningen Bangkok Post. Peter tog den med sig ut i skuggan på altanen. Förstasidan var daterad lördag 22 mars 1997. Väderprognosen pekade på fortsatt värme, 37 grader i skuggan. Den thailändska ekonomin verkade vara i gungning, men artiklarna gav inget som hjälpte hans minne.

Peter frågade Jirapa vilken dag det var.

“It’s monday, 24th of mars”, svarade hon medan hon plockade undan frukostbrickan.

Tre intensiva knackningar hördes från dörren.

“That’s mister Lee!”, sa Jirapa glatt.

Mister Lee var klädd i svart kavaj, mörka byxor, en vit skjorta och bar slips, trots värmen. Han drog en blå resväska med klisterlappar från Berlin, Paris, Bangkok och Dakar bakom sig. Den verkade tung. En blågul flagga satt fastklistrad i ena hörnet.

Mr Lee sträckte fram sin hand, tittade fundersamt på Peter under handslaget, gick ut på altanen med väskan släpande bakom och satte sig. Peter drog ut en stol och satte sig mittemot.

“What do you remember?” frågade Mr Lee utan inledande artigheter.

Han verkade rastlös och tummade på en nött, vit papperslapp. Mr Lee hade kommit till resorten i en minibuss. Kvar i fordonet satt två män och väntade. Lee såg sig omkring och riktade sedan blicken direkt mot Peter.

“Tell me!”

Peter svarade med en motfråga:

“Do i know you? Have we met before?”

Mister Lee skruvade besvärat på sig, plockade upp ett par solglasögon ur bröstfickan och sa:

“We are friends and we met in Sweden first time six months ago. I’m sorry you haven’t started to remember yet”.

Bakom solglasögonen förklarade han i rask takt att han hade instruktioner till honom och att de måste följas, för allas säkerhet.

Ordern var att Peter skulle stanna på platsen en vecka. Sedan väntade nya instruktioner med pass och pengar. Om han följde planen skulle han befinna sig i trygghet. Han fick inte samtala med främlingar, i synnerhet inte västerlänningar och absolut inte kontakta någon ambassad. Han skulle snart förstå varför. Mr Lee sa att Peters minne skulle återvända de närmaste 48 timmarna och att allt klarnar då.

“Stay with Jirapa. She will take care of you”, sa han och reste sig hastigt för att gå.

Peter ropade att han ville ha fler svar, men Lee gick oresonligt mot dörren.

“You will soon find out everything”, svarade han.

Peter frågade:

“What about the bag?”

“It’s your bag”, svarade Mr Lee, stängde dörren bakom sig och klev in i minibussen som åkte iväg i ett moln av damm.

Mr Lee hade lämnat en lapp på bordet där det stod 9703.

Resväskan hade ett kombinationslås med fyra siffror.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *