Bokprojektet – följ hur en historia växer

Här finns mitt bokprojekt. Betrakta historien som ett utkast. Boken är pågående och den kommer att färdigställas. Kom gärna med synpunkter! Ett äventyr med kärlek, hat, död, drömmar, längtan och obehagliga överraskningar väntar en medelålders revisor från Hälsingland som egentligen bara ville få ett stillsamt liv efter skilsmässan. Det blir inte så. I stället möter han oväntade händelser, våldsamheter, moraliska kast och oväntad kärlek.

Berättelsen omfattas av lagen om upphovsrätt och är skyddad i sin helhet.

Kapitel ett

Uppvaknandet

Det första han kände var en svag blomdoft från det mjuka tyg som omslöt den jättelika kudden. I den fuktiga, varma, luften fanns också en avlägsen, frän, lukt av rökelse. Mannen fortsatte att blunda och känna in omgivningen.

Trots värmen var det lätt att andas. Ljudet av kväkande grodor trängde in i rummet där han med svårighet även hörde ett lätt rasslande och avlägsna fåglars rop. En sovande människa andades med lugna andetag mycket nära intill. Värmen från andetagen kom som små pustar mot hans kind. Situationen kändes främmande, men också ofarlig och bar spår av lättnad. Nästan motvilligt öppnade han ögonen.

Det var natt. Glödlampan lyste halvhjärtat i rummet. Den hängde från taket, nära en spegel på väggen, medan ljusa nattfjärilar fladdrande studsade mot den. Rummets andra väggar försvann i skuggorna. Det gick att ana konturer av tavlor, prydnadsföremål och en stängd dörr.

Framför sängen syntes höga fönster och en altandörr som stod lite på glänt. Månljuset flödade in och ritade figurer på golvet.

Mannen hade ont i armen, som från ett nålstick. Huvudet kändes tungt. Ett litet plåster i armvecket var allt som skylde huden. Vänster vrist ömmade och kändes svullen. Kroppen svarade motvilligt och stelt, när han sakta satte sig upp på sängkanten.

Tankarna vandrade. Han funderade på vem kvinnan i sängen var, vad som hänt, varför han hade ont, var han befann sig. Sökte svar, men huvudet var tomt. Det gick inte att minnas. Någonstans kunde han förnimma en barndom, lek på gräsmattan med kompisar, ett tivoli, en skolgård och en liten fotbollsplan. Minnena verkade avlägsna och oviktiga. Han försökte att komma ihåg sitt namn, hur han hamnat här.

Med en kraftsamling reste han sig och haltade fram till spegeln. I skenet från lampan kunde han se ett orakat ansikte från en mörk, medelålders man. En främling med blå ögon speglade hans grimaser.

Skäggstubben kändes vass, han granskade ansiktet, drog handen genom det korta, svartgrå håret och konstaterade ett antal rynkor och ett gammalt ärr i pannan.

En varm hand lade sig på hans axel.

“I’m happy to see you awake darling. I guess you have some questions”, sa kvinnan.

Kapitel två

We are in love

Han vände sig om.

I’m so happy you woke up, my love.

Kvinnan log mot honom. Hon var kort och tunn. Hennes ögon var mörka, stora och undrande. Hon hade ett avlångt ansikte med kort, rak näsa, markerad mun och fylliga läppar, tunna ögonbryn. Hennes långa svarta hår svallade runt nacken och föll ut på bröstkorgen över ett rosa linne.

Hon omfamnade honom och lade huvudet mot hans kropp. Pannan nådde nätt och jämt upp till bröstbenet.

“How do you feel now?”

Han svarade ursäktande att han inte kommer ihåg något, att hon måste berätta allt hon vet om honom, var han befinner sig, hur han kommit dit, vad han heter, vad han gör där och hur de känner varandra. Till att börja med.

Hon tittade undrande på honom.

“So it’s true. You don’t remember anything?”

De satte sig i sängen. Medan mörkret gav vika och grodorna tystnade berättade kvinnan på knackig engelska allt hon visste och svarade tålmodigt på fråga efter fråga.

Hon sa att hans namn var Peter. Peter Anderson. Han befann sig på en resort 20 minuters resa från Chiang Mai i norra Thailand. De hade träffats alldeles nyligen genom en kinesisk man som de båda kände. Hon sa att de blev kära i varandra direkt.

“My name is Jirapa Sawanya”.

Mannen försökte ta till sig sitt eget namn. Peter. Det kändes fel och ovant. Och hur kunde han så plötslig skulle bli kär i en främmande kvinna i ett främmande land? Frågorna fortsatte att hopa sig. Han var uppenbarligen en medelålders man. Hade han inte familj? Och barn? Han kände sig inte hemma och frågade var han kom ifrån.

“You never told me about your life”, svarade hon i en anklagande ton, medan solljuset fyllde rummet.

Peter hade varit helt utslagen under ett par dagar. Han kom dit i en minibuss med vitklädda, kinesiska, män som nu lämnat platsen sedan de instruerat henne att ta väl hand om honom.

De hade sagt att han skulle vakna om ett dygn.

Hon hade stannat hos honom och väntat på sängen, vid hans sida. På nattduksbordet låg fyra tomma ampuller, utan etiketter, noterade han. Hennes uppgift var ett injicera en var fjärde timme. De hade sagt att de var viktiga för honom. Att de innehöll vitaminer som skulle hjälpa mot minnesförlust.

“I’ll bring you breakfast. You must be hungry”, sa hon och han kände suget i maggropen.

Det fanns kläder på en stol bredvid och han drog på sig ett par kalsonger, khakifärgade shorts med rejäla fickor, en vit, kortärmad skjorta och ett par sandaler. Allt passade perfekt. Han snappade upp ett par solglasögon och öppnade glasdörren.

Ute på altanen kunde han se ut över en vildvuxen djungel och en bäck som troligen blev betydligt större under regnperioden. En örn seglade över några blåklädda figurer med vida stråhattar. De arbetade med att röja undan vegetation vid vattnet. Små bungalows låg utspridda i sluttningen omkring huset han vaknat i. Vardagen hade startat och Jirapa satte ner en röd frukostbricka med te, rostat bröd, marmelad och frukt på altanbordet.

Han undrade vad som skulle hända nu.

Hon svarade lugnt att han inte behövde oroa sig.

“Today you will meet mister Lee”.

Kapitel tre

Mister Lee

På en byrå låg dagstidningen Bangkok Post. Peter tog den med sig ut i skuggan på altanen. Förstasidan var daterad lördag 22 mars 1997. Väderprognosen pekade på fortsatt värme, 37 grader i skuggan. Den thailändska ekonomin verkade vara i gungning, men artiklarna gav inget som hjälpte hans minne.

Peter frågade Jirapa vilken dag det var.

“It’s monday, 24th of mars”, svarade hon medan hon plockade undan frukostbrickan.

Tre intensiva knackningar hördes från dörren.

“That’s mister Lee!”, sa Jirapa glatt.

Mister Lee var klädd i svart kavaj, mörka byxor, en vit skjorta och bar slips, trots värmen. Han drog en blå resväska med klisterlappar från Berlin, Paris, Bangkok och Dakar bakom sig. Den verkade tung. En blågul flagga satt fastklistrad i ena hörnet.

Mr Lee sträckte fram sin hand, tittade fundersamt på Peter under handslaget, gick ut på altanen med väskan släpande bakom och satte sig. Peter drog ut en stol och satte sig mittemot.

“What do you remember?” frågade Mr Lee utan inledande artigheter.

Han verkade rastlös och tummade på en nött, vit papperslapp. Mr Lee hade kommit till resorten i en minibuss. Kvar i fordonet satt två män och väntade. Lee såg sig omkring och riktade sedan blicken direkt mot Peter.

“Tell me!”

Peter svarade med en motfråga:

“Do i know you? Have we met before?”

Mister Lee skruvade besvärat på sig, plockade upp ett par solglasögon ur bröstfickan och sa:

“We are friends and we met in Sweden first time six months ago. I’m sorry you haven’t started to remember yet”.

Bakom solglasögonen förklarade han i rask takt att han hade instruktioner till honom och att de måste följas, för allas säkerhet.

Ordern var att Peter skulle stanna på platsen en vecka. Sedan väntade nya instruktioner med pass och pengar. Om han följde planen skulle han befinna sig i trygghet. Han fick inte samtala med främlingar, i synnerhet inte västerlänningar och absolut inte kontakta någon ambassad. Han skulle snart förstå varför. Mr Lee sa att Peters minne skulle återvända de närmaste 48 timmarna och att allt klarnar då.

“Stay with Jirapa. She will take care of you”, sa han och reste sig hastigt för att gå.

Peter ropade att han ville ha fler svar, men Lee gick oresonligt mot dörren.

“You will soon find out everything”, svarade han.

Peter frågade:

“What about the bag?”

“It’s your bag”, svarade Mr Lee, stängde dörren bakom sig och klev in i minibussen som åkte iväg i ett moln av damm.

Mr Lee hade lämnat en lapp på bordet där det stod 9703.

Resväskan hade ett kombinationslås med fyra siffror.

Kapitel fyra

Den blå väskan

Peter tog in resväskan och hivade upp den på den nybäddade sängen. Väskan var tung. Den var viktig, en del av hans förflutna skulle nu avslöjas. Äntligen!

Jirapa verkade inte intresserad av händelsen. Hon stod utanför dörren och pratade på thailändska med föreståndarinnan som beklagade sig över att så få turister hittade dit. Men hon var samtidigt tacksam att paret bokat in sig för en vecka. Kineserna hade betalat deras vistelse utan att pruta. Hon trodde inte att de främmande männen skulle dyka upp igen.

De pratade om sina familjer. Jirapa var 32 år och äldst av fyra syskon, alla döttrar. Hennes pappa var sjuklig före detta fiskare och mamma arbetade på ett hotell i Khao Lak på den thailändska västkusten. Familjen bodde anspråkslöst vid en gummiplantage inte långt ifrån de flotta turisthotellen. Hon hade besökt en bar med sin lillasyster Tanyarat och några väninnor när en grupp kineser erbjöd henne ett jobb som skulle räcka ett par månader. Det gällde att ta hand om en västerlänning. Betalningen var bra och hon fick flygbiljetter till Chiang Mai. Sedan hon fått se en bild av Anders och hört att han var från Sverige accepterade hon. Svenska män hade bra rykte i Khao Lak.

Väskan bar på en lång historia, av de slitna hörnen att döma. Peter rattade in kombinationen, 9703, och knäppte upp låsen. Det kändes okej att rota i dessa tillhörigheter, fast han inte visste vad som väntade.

I väskan låg rena kläder och några plastpåsar med smutstvätt och joggingskor. Under två par byxor fanns ett tungt exemplar av Fass, som han lyfte upp och granskade. Några sidor med hjärtmediciner som innehöll adrenalin var särskilt tummade, men varför hade han en sådan?

En nästan full flaska Bowmore fångade hans intresse ännu mer. För tidigt nu, men snart skulle han provsmaka whiskyn.

Underst låg en ljusröd mapp fylld med dokument. Den innehöll bland annat en namnskylt av den typ som besökare till olika företag får. Hans namn fanns handskrivet under företagsnamnet Biosport Industries Germany. Han hade alltså besökt platsen. Men varför?

Andra minnen började framträda. Han blundade och mindes en modersfigur och olika män. Minnena var som filmsnuttar. En skolklocka som ringde, barn som sprang, gräl mellan vad som troligen var hans mamma och en man i kostym.

Peter stoppade tillbaka namnskylten och bläddrade genom ett reklamhäfte från Biosport. De tillverkade olika typer av liniment och prestationshöjande piller.

I mappen fanns också båtbiljetter, hyrbilskontrakt från slutet av februari och en gammal karta över Greifswald i forna Östtyskland, med ett rött kryss markerat en bit från stadskärnan.

Ångestkänslor vällde över honom, utan att han förstod varför. Han hade gjort något fruktansvärt, men visste inte vad. Krysset kändes som ett dödskors.

Han backade ett steg från väskan.

Jirapa kom in och såg hans förskräckta ansiktsuttryck. Hon tog hans hand och pekade.

“Look, there is a cellphone!”

Peter tog upp den blå knapptelefonen. Han tryckte på powerknappen och den lilla skärmen lyste. Med piltangenterna manövrerade han till sms:en. Jirapa klängde intresserad på honom.

“Now, this is interesting!”

Kapitel fem

Obehagliga minnen

Pinkoden var inte svår att lista ut, 9703.

Peter kollade nyfiket sms:en. Det översta hade kommit nu på natten.

“Även om det gick åt helvete mellan oss önskar jag att du har en bra ledighet. Vi hörs när vi hörs. Lev livet. Det gör jag på mitt håll. Anna.”

Minnena av det barnlösa och olyckliga äktenskapet med Anna sköljde över honom. Kärleken till en början. Det storslagna bröllopet. Talen, lyckönskningarna, husbygget, de goda vännerna och de mindre goda, åren som bara gick, otroheten, hans och hennes, grälen, splittringen och bitterheten som blev kvar. Femton år av livet. Han saknade början, då de var lyckliga och funderade.

“Minns de lyckliga stunderna blott”, tänkte han och tittade på nästa sms.

“You found the phone. Good. Stay foot for safety. I’ll contact you . Lee.”

Det var daterat söndag. Sedan var det ett hopp på två veckor till ett kryptiskt sms från okänd:

“Mission completed. Payment already transferred .”

Två dagar tidigare hade någon skickat:

“Kul om du kan komma 17. Tomt på labbet då. Pappa.”

Peter stannade till och la ifrån sig telefonen. Jirapa tittade förvånat på honom.

“Don’t you want to know more”, frågade hon.

Han la sig på sängen och kallsvetten trängde fram i pannan.

Pappa. Minnnet av mannen i kostym som grälade med mamma dök åter upp, tillsammans med en obehaglig känsla av att den mannen var genuint ond.

Peter försökte minnas, men den senaste tiden var fortfarande oklar. Minnena från förr, vem han var, hans drömmar och tidigare liv var däremot tydliga: Jobbet som revisor med alla dessa resor runt om i landet, de många mötena, hans stora kontaktnät, träningskompisarna som han hade utspridda och där kom en minnesbild av Mr Lee. De hade joggat tillsammans i Västerås. Men vad hade de pratat om?

Senegal. Långa stränder, stora vågor som konstant rullade in. Taxichauffören Tony och hans fantastiska familj. Peter förvånas över alla minnen som plötsligt tränger sig på. För något år sedan hade han besöket Senegal under en semester och Tony, en glad kille som körde en gammal Mercedes, var den store fixaren. De pratade mycket på kvällarna i Dakar över oräkneliga öl, Peter besökte också sin nyfunne väns by och hans familj som bestod av tolv glada personer i åldrar mellan fyra och 84 år.

“Fantastiska människor”, mumlar Peter med glädje i rösten.

Mr Lee och Peter hade pratat om dem, men varför? Hade det någon koppling till hans far? Och varför mådde han illa bara av att tänka på sin far?

Pappan jobbade som forskare inom biomedicin, men deras kontakt hade avbrutits efter skilsmässan med mamma. Peters pappa, Gert, var född i Östtyskland och hade flyttat till Sverige och sedan tillbaka under kommunisttiden. Vad fanns där, som lockade honom tillbaka?

Jirapa strök Peter över pannan och håret. Hon tyckte att han verkade alldeles för bekymrad. Det hon sedan sa fick nackhåren att resa sig:

“You look like you killed someone.”

Kapitel sex

En mördares lustfyllda minnen

Peter förstod att han gjort något oförlåtligt men bestämde sig för att hellre rota bland sina lustfyllda minnen.

De många åren som revisor hade varit intressanta. Han hade både utvecklats och träffat fascinerande människor, men hans inre fylldes allt mer av en framtidsdröm som växte efter skilsmässan.

“Tänk att få släppa allt och bara leva för dagen” sa han oavsiktligt högt under ett möte på jobbet. Kollegorna stannade upp, tittade på honom och och verkade förundrade över det oväntade inlägget.

“Det är kanske tur att du snart har semester”, sa Olle, som var hans närmaste chef.

Drömmen handlade om dykning. Även om Peter inte dykt annat än i simbassänger och snorklat lite i Medelhavet, gillade han upplevelsen av viktlöshet. Att sväva, omgiven av vatten, en himmel där ovanför och kanske ett fiskstim, kändes bekymmersfritt, tidlöst. En tillvaro bortom jakten på pengar och status. En vila i nuet. Han drömde om att få göra det i timmar, dagar och känna doften av hav varje dag. Att bara få vara, leva och kanske på köpet hitta en ny kärlek, var fantasier han odlat under en lång tid.

Han hade tittat på resor och funnit att det inte alls var omöjligt att i framtiden kanske jobba som dykinstruktör.

Thailand kändes som det naturliga valet, eftersom många svenskar och andra européer gärna åkte dit för att uppleva möjligheten att dyka i tropiska vatten.

Men först skulle han ha semester och för första gången skulle han vara riktigt spontan i sitt resval. En stor ryggsäck packades och en ny kontinent skulle upptäckas.

Det fick bli Afrika.

Han visste det inte än, men valet av resmål skulle få framtida konsekvenser.

Senegal hade en lockande kust, var billigt och inte särskilt exploaterat. Landet såg spännande ut och Anders köpte en flygbiljett till Dakar.

På flygplatsen möttes han av ivriga väskbärare och chauffören Tony, som skulle bli hans alltiallo under vistelsen.

Han minns hur Tony räddade honom ur en farlig situation och hur han träffade hans familj.

Det började med en öl och ett tvivelaktigt sällskap.

Kapitel sju

Banden till Västafrika

Efter bara några dagar på ett hotell nära en strand ett par mil från Dakar drabbades Peter av rastlöshet. Det hade blåst ganska ihärdigt och han kände sig alltför osäker för att ge sig ut på havet för något dykäventyr.

I stället gick han långa strandpromenader och pratade med försäljare, utan att köpa något. På kvällarna hängde han ofta vid någon uteservering och drack lite öl, ibland med andra turister, ibland med någon försäljare och ibland med Tony, som mest var nyfiken och ställde frågor om Peter och det land han kom ifrån.

Tony fascinerades över att det kunde ligga is på havet vintertid och att man kunde gå på det. Det lät otroligt. Han berättade också lite om sig själv. Tony var ett av sju syskon och att han kom från en liten by som heter Mboubane.

“I’d like to introduce you in my village”, sa Tony.

Mörkret började falla och Peter ville ge sig ut på äventyr. Han frågade Tony om det fanns något kul ställe i närheten och fick till svar att det vimlade av sådana. I Dakar fanns allt man kunde önska sig!

Tony tog honom till Le Nirvana och presenterade Peter för bartendern.

Ljudnivån var hög och ett band med olika trummor och stränginstrument spelade och sjöng musik som var en blandning av franska och arabiska influenser. Det lät vackert, men drunknade delvis i allt sorl. Tony gick och satte sig närmare scenen för att lyssna.

“Hé monsieur, comment vas-tu? Pourriez-vous m’acheter une dry martini?

Peter vände sig om och såg ett par mandelformade, mörka ögon. De tittade vänligt och lite beslöjat rakt in i hans. Kvinnan som frågade efter en drink var ung och hade ett stort, vänligt leende.

“Qui êtes-vous, je suis Amina”, fortsatte hon och Peter förklarade att han inte kunde franska. Ändå hade han redan lyckats beställa drinkar till Amina och hennes väninna Zora, som satte sig på hans andra sida.

De skålade och drack. Peter hävde i sig öl och en och en annan shots. Ett par timmar förflöt, medan väninnorna sippade på torra martinis och gav mannen från Sverige, som inte alls var van en sådan uppvaktning, uppskattande kommentarer.

Peter blev ordentligt påverkad av all alkohol. Konversationen fortsatte trots det på knagglig engelska, medan Amina och Zora närmade sig allt mer. De hade båda var sin hand på hans ben och Amina viskade undrande om han inte ville ta henne till ett mer privat ställe, kanske tillsammans med Zora. Peter kände sig frestad. Han kunde känna doften av Aminas söta parfym medan Zora förde hans hand till hennes lår.

Bandet tystnade för en paus och Tony vände blicken mot baren och såg vad som höll på att hända med Peter och de två prostituerade.

Han gick resolut fram till Peter och sa att det var dags att åka hem. Kvinnorna protesterade lamt. När Peter klev ner från barstolen märkte han hur golvet gungade. Han hade uppenbarligen förlorat kontrollen över hur mycket han druckit.

“That was really bad company for you. I’m sorry about that. You must go home now”, sa Tony och stöttade Peter på väg ut till bilen.

Resten av natten försvann i ett töcken.

På morgonen, efter en natts orolig sömn i alkoholdimma, fick Peter en lektion av Tony.

“You should know that there are some very bad diseases around here. They come and go”, sa Tony och uppmanade honom att akta sig för prostituerade och att aldrig gå till sängs med någon han inte lärt känna ordentligt.

Peter hade läst att både hiv och aids härjade i Västafrika, tillsammans med många andra otäcka sjukdomar. Han var både skamsen över det som hände och tacksam över Tonys insats. Extra glad blev han sedan över erbjudandet att samma dag följa med Tony till Mboubane för ett par dagar. Peter kände att han nu skulle hamna i tryggt sällskap och att han skulle få den avkoppling och upptäcksfärd han var ute efter.

Vad han inte visste var att resan skulle påverka honom djupt och att han skulle bli invald i ett mycket speciellt sällskap.

Kapitel åtta

De gröna markattorna

Tony och Peter åkte på en dammig lerväg. Fönsterrutorna var nervevade på den tolv år gamla Mercedesen vars gröna lack täcktes av rödbrunt damm. Solen var fortfarande på uppåtgående och Peter fascinerades över, i hans tycke, de sagolika baobabträden som de ofta åkte förbi. Han beundrade deras livskraft i värmen och det starka solljuset.

Tony berättar under resan att träden kan bli tusentals år gamla, att de utan vidare överlever bränder och att de dessutom ger goda frukter som man kan göra närande och fin juice av.

Peter trivdes i Tonys sällskap. Det är givande och tagande. Han får pikar om kvinnorna vid baren, medan Peter svarar att Tony kör som om han stulit bilen. De skrattar ofta.

Efter någon timme svängde de in under skuggan av några akacior, där ett gäng gröna markattor slöade och plockade på varandra. Aporna tittade lite nyfiket på bilen, med ett litet hopp om att få syn på något ätbart.

På en vit plaststol framför ett hus med rostigt plåttak satt Tonys pappa, Badou, en man i femtioårsåldern. Tre av Tonys yngre syskon rusade fram till bilen medan Badou vinkade och reste sig upp. Tonys mamma, Ndeye, kom fram vid husets kortsida. Hon hälsar med ett leende. Tony är lite av hjälte för småsyskonen, eftersom han har en egen bil och jobbar i Dakar, där det alltid händer spännande saker.

Tony presenterade Peter för familjen och agerade tolk. De ställde frågor om Sverige, hur livet är där, om vad han tycker om Senegal, om han går i kyrkan, om han har några fruar och varför inte. Till att börja med. Frågorna är många.

Att det skulle kunna finnas is på havet, trodde de inte på.

Badou berättar om en bekant som har två fruar och en annan som har tre. Han sa att de båda är olyckliga och att han tror att det är bäst att hålla sig till en.

Peter sa att livet i Sverige är bra, men att han också gillar Senegal, att han inte går i kyrkan, men att han är medlem och att han skilde sig från sin fru för en tid sedan.

De beklagar och förundras över att han inte skaffat sig någon ny fru. Kanske han kunde hitta någon här? Tony sa med ett fnitter att Peter redan fått erbjudande om två, men att de inte dög.

Männen gick på en liten rundtur i Mboubane. Det är en liten by, men runduren tar ändå lång tid. De pratar med alla familjer, dricker te, ingefärsdryck, någon öl, och blir bjudna på olika risrätter med kyckling och fisk.

Då solen för länge sedan gått ner fick Peter veta att han gjort ett gott intryck och att det nu är sovdags.

“I hope you are okay with sharing room with two of my little brothers”,  säger Tony och Peter nickar. Han är trött. Det blev många intryck på mycket kort tid. Barnen sover redan och deras lugna andetag verkar sövande.

Peter somnar direkt, medan syrsorna spelar i det torra gräset utanför.

På sin andra dag fortsatte Peter att bekanta sig med invånarna i byn. Han fick en inblick i hur byn fungerar ekonomiskt och berättar om sitt arbete som revisor i Sverige. Det är stora skillnader, men också många likheter.

Peter ställde många frågor för att få klarhet och reda ut begreppen. De kunde inte svara på alla. Skaran av människor runt honom blev allt större och plötsligt fick Peter veta att han nu blivit medlem i byrådet.

“They hope you accept a position as advisor. If you do, they will feel free to use some of your advices”, säger Tony.

Peter svarade att han accepterar med stolthet, men att han snart åker tillbaka till Sverige och att han troligen inte blir till mycket nytta.

Han fångades av den mänskliga värmen från folket i byn och såg den glädje de utstrålade. Särskilt fascinerades han över barnen, som inte hade mycket mer än kläderna på kroppen, men som ändå sprang omkring med breda leenden mest hela tiden. Det var mycket fotboll och lek, men också allvar, och skola på dagarna i byn intill.

Men byborna var tyvärr oroliga numera. Många i trakten hade dött. Flera olika, mycket märkliga, sjukdomar hade svept in över området de senaste fem åren. Sjukdomarna härjade ett par veckor i stöten och mellan 20 och upp till 50 mycket plågsamma dödsfall inträffade varje gång. Både unga och gamla drabbades. Lika plötsligt som sjukdomarna uppstått, lika plötsligt försvann de. Det var ett halvår sedan sist och många var rädda att en ny sjukdomsvåg ska komma. De skulle inte bli förvånade i så fall.

Under färden tillbaka till Dakar tackade Peter Tony för upplevelsen och betalade för resan. Tony tog emot pengarna och svarade att Peter gjort byn en tjänst genom att ge dem kunnande om hur modern ekonomi fungerar. Hans klargöranden i byrådet var värdefulla.

Det var nu bara en dag kvar för Peter i Senegal och de kom överens om att ses nästa år igen.

“Maybe we can start a project to boost Mboubane”, sa Tony och log med stora, vita tänder.

“I will be thinking a lot about that”, svarar Peter. Men hans fastnar i tanken på de märkliga sjukdomar han fått höra talas om. Sjukdomsförloppen var hastiga, och innan någon egentligen undersökt utbrottet närmare upphörde det och antingen blev folk friska eller så dog de.

Peter vet ännu inte att hans viktigaste insats för byn är att han kommer att stoppa alla framtida utbrott av märkliga sjukdomar i Mboubane, trots att han inte har någon medicinsk skolning. Det behöver han inte.

Han kommer att få oväntad hjälp från Mister Lee.

Kapitel nio

Mister Lee dyker upp i Västerås

Jirapa höll om Peter medan minnena flödade inom honom. Han skakade. Hon såg hur hans ansiktsuttryck ständigt skiftade, från gravallvar till skratt och bekymrade miner. Hon smekte bekymrat hans hår medan Peters tankar med minnen från Senegal passerade som i ett bildspel.

Semesterresan till Västafrika gav honom verkliga vänner och bestående minnen. Hemma i Sverige levde en stark oro över sjukdomarna i Mboubane kvar. Skulle Tony och hans fina familj också drabbas? Och kanske dö?

Tankarna malde vidare. Peter minns hur bekymrad han varit under en joggingtur i Västerås, dit han hade åkt på en jobbresa. Kvällen var fin. Det var i slutet av april och vårfåglarna sjöng. Många var ute och joggade i parken.

Det var därför inget konstigt med att han fick sällskap en bit på parkvägen av en man. Han började prata:

“Hello, nice evening, don’t you think?”

De samtalade om jogging, om hälsa, om vädret och mannen konstaterade att Peter var fint solbränd så här tidigt på året.

Peter berättade om att han hade varit i Senegal och att det var en stor upplevelse.

“That’s very interesting”, sa mannen och presenterade sig:

“I’m mister Lee, nice to meet you.”

Det första mötet med mister Lee kändes nu väldigt avlägset, trots att det var mindre än ett år sedan.

Mister Lee frågade om Peter hört något om ovanliga sjukdomar i de trakter han besökt.

Peter blev förvånad över frågan, eftersom han inte trodde att dessa var kända utanför Västafrika.

Vad Peter inte visste var att mister Lee kände till det mesta om honom. Mister Lee jobbade med saker han inte kunde tala högt om. Han var en mycket begåvad fixare, med stora, internationella resurser bakom sig. Exakt vilka hans uppdragsgivare var visste han inte säkert själv, men hans jobb hade gett honom ett otroligt välstånd och därför funderade han inte mycket över den saken. Det kunde rentav vara dödligt farligt att fråga för mycket. Att både stadsmakter och koncerner fanns med i bakgrunden hade Mister Lee räknat ut. Jobbens karaktär gav sådana svar. Och nu var uppdraget att stoppa sjukdomarna i Senegal. Nyckeln till lösningen var Peter, som då inte bar namnet Andersson. Hans riktiga namn var Peter Kühn, ett efternamn han fått efter pappa Gert. Mister Lee visste allt detta, och långt mycket mer, innan han av en händelse “råkade” springa ihop med Peter i Västerås.

Mister Lee sa att han hade ett lite udda intresse kring vissa sjukdomar. Ur ingenstans plockade han fram ett visitkort och gav Peter.

“Call me early tomorrow. You, but only you, can stop these diseases”, sa Lee med en allvarlig min innan han vek av gångvägen och försvann mellan de stora träden i Vasaparken.

Kapitel tio

En far med sjuka hemligheter

73-årige Gert Kühn stängde dörren till laboratoriet. Det var inhyst i en källare under det som utåt var företaget Biosport Industries i Greifswald vid den tyska Östersjökusten. På markplan tillverkades olika liniment och kosttillskott för idrottsintresserade. I källaren pågick något helt annat.

Byggnaden var en en av många hemliga anläggningar från kommunisttiden och hemlighetsmakeriet hade fortsatt, men nu med en välputsad fasad som inte tycktes dölja några hemligheter. Företaget hade till och med besöksgrupper från olika länder som fick gå runt på anläggningen, utan den minsta aning om verksamheten under jord.

Gert, som var pigg och inte hade några som helst tankar på pensionering, hade haft en givande dag i labbet. Under flera månader hade han noggrant kartlagt ett nytt, enkelsträngat RNA-virus och höll som bäst på att testa det på råttor. Om allt gick som det skulle så var tanken att samma virus skulle skickas iväg till verksamhetens testbädd och om några månader skulle rapporterna från testbädden börja trilla in. Gert kunde räkna med en fet bonus när projektet var avslutat.

Gert var förtjust. Han tyckte om utvecklingen i laboratoriet och att alla nya verktyg för virusodling var spännande. Han fick utlopp för sin forskarkreativitet i en modern miljö, där han basade över fyra assistenter. Hela anläggningen omgärdad av taggtrådsstaket och beväpnade vakter i entrén, vilket några besökare funnit märkligt. Men det förklarades med att det fanns  både stöldrisker och hotbilder från terrorister inom landet.

Minnet av Linda, hans svenska hustru, trängde sig på. Det sista hon sa, när han skulle återvända till Tyskland efter skilsmässan var:

“Dra åt helvete din jävla rasist! Hoppas du dör av något virus i Greifswald!”

Att han skulle dö av något virus, eller bli smittad, fanns inte på kartan. Han var alltför noggrann i sitt arbete. Gert var faktiskt ganska belåten över att han lämnat äktenskapet med den allt argare Linda, medan han ännu hade många år kvar i yrkeslivet. Till skillnad från många östtyska kvinnor kunde inte Linda tolerera lite stryk och inte laga riktig mat, resonerade Gert.

“Och inte tålde hon virus något vidare heller”, muttrade han och skrattade till.

Det han ångrat mest i livet var att han lämnade sin tioårige son i Sverige. Han funderade mycket över Peter och undrade vad han sysslade med som vuxen och numera medelålders man. Känslan av saknad hade gnagt ända sedan slutet av 1950-talet, något han ofta ventilerade med sina vänner på Fritz Braugasthaus, en mysig pub med eget öl. Dit gick han ofta mot slutet av arbetsveckan.

Gert vinkade till vakten när han passerade grindarna i sin vita Volkswagen Polo. Hemma väntade Heidrun med Würzfleisch, en gratinerad kötträtt med kokta grönsaker och potatis till. Hon var nöjd med sin Gert, som blivit lugnare och gladare med åren, även om han talade allt för ofta och nedsättande om olika folkslag. Hon tyckte att han borde tona ner det lite.

I dag hade hon all anledning att vara extra nöjd och förväntansfull inför Gerts hemkomst. Han hade nämligen fått brev.

Från Sverige.

Kapitel elva

De mystiska sjukdomarna

Peter Kühn tummade på visitkortet från Mister Lee. Det var vitt, mycket enkelt, elegant, och kortfattat med text i silver:

Mr Lee, entrepreneur

Och ett telefonnummer som han nu knappade in i den två år gamla, röda Nokiatelefonen.

Mr Lee svarade:

“Hello Peter, it’s very nice to hear from you. Can we meet at Öhrmans konditori in an hour? I’m sorry to rush you, but it’s very urgent.”

Peter svarade jakande. Det var lördag, han var ledig i Västerås, en för honom främmande stad, långt från Hälsingland, dit han flyttat efter ekonomistudierna i Uppsala. Han kunde inte komma ifrån känslan av att det var livsviktigt att snabbt träffa Mr Lee.

När han kom till konditoriet satt Mr Lee vid ett fönsterbord. De skakade hand. Peter hängde sin fritidsjacka på stolsryggen och satte sig mittemot. En anställd dukade fram kaffe och en prinsessbakelse, Peters favoritfika, innan han ens funderat över en beställning.

Peter frågade Mr Lee hur mycket han egentligen visste om honom och varför han var så intresserad av att få kontakt med en vanlig revisor.

“I know enough to say that you are the key to stop the strange outbreaks of epidemics in West Africa”, svarade Mr Lee.

Peter bad honom förklara.

Mr Lee kollade försiktig omkring sig. Han bad Peter att ta ur batteriet ur sin mobil, eftersom han ville utesluta alla möjligheter till avlyssning.

Mr Lee berättade att hans uppdragsgivare lyckats spåra smittorna i Västafrika. Spåren därifrån ledde till Europa och ett visst laboratorium, där man under kommunisttiden forskade på olika biologiska vapen, en forskning som nu fått andra huvudmän. Några av de sjukdomsvirus som forskats fram har visat sig vara dödsbringande. Drabbade får lever- och njursvikt, inre blödningar och dör inom en vecka om de inte snabbt får rätt behandling. De virus som spritts har än så länge haft begränsad spridning och Mboubane, där Peter hälsat på, misstänks vara en testbädd för laboratoriet.

Testbädd?

Peter undrade och Mr Lee förklarade.

En underrättelse pekar på att ett nytt virus är på gång, att laboratoriet vill testa det genom att låta djur sprida smittan i en by. Man tror att smittan sprids via apor. Gröna markattor kan till exempel sprida sådana virus och Mboubane riskerar att drabbas för fjärde gången.

“We must stop this before it happens!”

Målet är nu att utplåna hela verksamheten och förhoppningsvis begränsa, eller förstöra, kunskaperna om hur man framställer virus. För att klara det måste Peter ta kontakt med en anställd vid laboratoriet.

“We need more information before we take serious actions”

Peter fick inga tydliga svar på vilka som ligger bakom uppdraget.

“Don’t worry, we are on the same side. We both want to stop these deadly deseases.”

Peter kände sig obekväm och kunde inte äta sista biten av prinsessbakelsen. Han frågade hur i hela världen han skulle kunna vara till någon hjälp i den här historien.

Mister Lee lutade sig framåt, gav Peter en mapp och viskade:

“Your instructions.”

“You need to contact your father. Open the file when you are alone in your room. Dont talk to anyone else about it”

Kapitel tolv

Den förbannade Gert

Peter låste dörren till sitt hotellrum, satte sig vid ett skrivbord, tände lampan och slog upp mappen.

Där fanns ett svartvitt foto på Gert. Fotot såg ut som en kopia av ett körkort eller id-handling. Även om det mörka håret blivit vitt på hans far var släktdragen tydliga. Han kunde se att de hade samma ansiktsform, haka och liknande ögon.

Fotot var fastgemat på ett häfte. Första sidan innehöll en lång rad fakta och Peter förvånades över hur lite han visste om sin far.

Gert föddes 1923 i Greifswald och var son till Rudolf Kühn, aktiv medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland och samfundet Manhem, en pronazistisk förening i Sverige som samlade nationellt sinnade personer från medel- och överklassen för att sprida sin ideologi.

Gert var en flitig student och inriktade sig särskilt på forskning i infektionsbiologi vid Greifswalds universitet, men pluggade också medicin.

Liksom Peters farfar, visade Gert tydliga sympatier för nazisterna, men han har hållit det hemligt fram tills nyligen, då han hittat nya vänner på högerkanten, vänner varit mycket nyfikna på vad han gjorde under nazitiden.

Gerts far omkom vid den ryska bombningen av Berlin 1945, under oklara omständigheter. Den då 22-årige Gert befann sig då i Greifswald, som förskonats från bombningar.

Efter kriget sökte han sig till Sverige och började arbeta som forskare vid ett läkemedelsföretag i Stockholmsområdet. Där träffade han Linda Andersson, Peters mor. Äktenskapet varade till 1958, då han lämnade hustru och och tioårige Peter för att återvända till Greifswald i dåvarande Östtyskland.

Gert vantrivdes under sin tid i Sverige och tyckte särskilt illa om att han inte fick forska på virus i den omfattning han ville. Däremot var han mycket välkommen att utveckla sin passion i forna Östtyskland.

När muren föll 1989, kunde Gert ha pensionerat sig, men hans driv som forskare hade gett honom en särskild status och nya aktörer ville få del av hans kunnande. De betalade gärna.

Trots att han var okänd internationellt, höll hans forskning en mycket hög nivå. Rätt använd kunde den bota sjukdomar. Fel använd var forskningen ett vasst biologiskt vapen, bara man visste hur man använder virus utan att det sprids okontrollerat.

Gert har ägnat den frågan särskilt mycket uppmärksamhet.

Han har också specialutbildning i den israeliska arméns försvars- och närstridsmetod, Krav Maga, något han fortsatt att träna. Han har visat ovanligt god kondition för sina 73 år och det finns en historia kring när fyra ligister försökte råna honom vid en uttagsautomat. Den ende som klarade sig oskadd i den händelsen var Gert.

Peter vände blad efter blad. Han läste om Gerts vanor, hans fallenhet för traditionell, tysk mat, hans något udda sexliv där han agerade slav, hans kvinnohat, hans förakt för människor med annan hudfärg, hans passion för nazisternas historia, hans slutna liv som numera bara bestod av resan mellan hemmet och jobbet och besöken på puben varje fredag.

När Peter hade läst allt om sin far kände han sig illamående.

I mappen fanns också tydliga instruktioner.

Peter skulle återuppta kontakten med sin far, skapa goda relationer till honom, intressera sig för hans arbete, infiltrera hans arbetsplats och hämta så mycket information som möjligt kring frågan:

Är Peters far skaparen till de virus som härjat Västafrika?

Peter slöt ögonen och tänkte att det troligen var sant. Hans egen far arbetade med ett biologiskt vapen som testades på människor.

Med den insikten funderade han: Vad skulle han göra för att stoppa honom?

Augustikvällen började skymma när Peter la ifrån sig mappen för att stänga fönstret.

En sent kläckt nässelfjäril fladdrade in i rummet och satte sig på den svarta mappen.

Den tippade åt sidan.

Och dog.

Kapitel tretton

Ett oväntat besök

Jirapa vaknade av en välbekant doft från den blommande plumeriabusken. Den hade letat sig genom det myggnätsförsedda fönstret, då morgonluften fyllt rummet med påträngande värme. Det var mitt i veckan och hon kröp nära intill Peter som forfarande sov djupt. Hon tyckte att det kändes bra att dela säng, även om de inte lärt känna varandra ordentligt. Han hade inte gjort några närmanden, än.

Hon låg avslappnade intill hans tunga kropp. Den verkade stark, lugn och säker, och hon kunde röra honom i sömnen utan att han vaknade. Hon funderade över sin situation. Peter var uppenbarligen både respektfull och snäll, men något stort hade hänt. Hon hoppades att han snart skulle berätta vad, nu när han fått tillbaka minnet.

Hennes hand vilade på hans axel och med örat mot hans rygg kunde hon förnimma de lugna andetagen och höra pulsen slå: dodonk, tyst, dodonk…

Hon klev försiktigt upp ur sängen. Jirapa hade redan bestämt sig för att vara så god som möjligt mot Peter. Kanske kunde de bli ett par? Hon hoppades, men såg det som osannolikt att han skulle välja att flytta till Thailand. Hon ville gärna bo kvar i hemlandet. Men känslorna hade vuxit och hon gillade att vara nära och tillsammans med Peter.

Jirapa kokade kaffe på det sätt Peter visat henne och förberedde frukosten. Peter vaknade till doften av rostat bröd. Han log och sa:

“Good morning sunshine, you are early”

Hon log tillbaka.

“No, you are late, sleeping like a bear!”

Peter fnissade, tog på sig en badrock och slog sig ner i skuggan på altanen.

Jirapa tittade på honom medan han försvann i sin tankevärld under frukosten. Hon undrade vad han råkat ut för och hoppades innerligt att han inte var en brottsling.

Hon tänkte tillbaka på kvällen då de fyra kinesiska männen närmat sig henne, lillasyster Tanyarat och några väninnor. Männen var blyga, nästintill tafatta, men mycket intresserade av att hon skulle ta sig an uppdraget att bistå en svensk “turist” under en månad.

Tre hårda knackningar hördes från dörren.

Jirapa öppnade och såg till sin förvåning två poliser stå utanför. Känslor av obehag strömmade igenom henne. Hon frågade vad som stod på.

De förklarade att de ville prata med Peter Andersson.

Jirapa ropade oroligt på Peter.

Han kunde känna sitt hjärta bulta, när han svarade:

“Im coming.”

Peter hade ingen aning om vad polisen ville honom. Visste de om hans bakgrund eller vad som nyligen hänt? Det skulle innebära fängelse, tänkte han.

Poliserna tittade på honom och frågade:

“Are you mr Peter Andersson?”

“Yes.”

“We have some questions.”

Kapitel fjorton

Ett oväntat besök

Ljudet av en ilsket knattrande moped utanför hotellrummet väckte Peter redan tidigt på morgonen.

Han hade gott om tid i Västerås. På eftermiddagen skulle han för fjärde gången på lika många år besöka ett mindre verkstadsföretag för att gå igenom ekonomin. Det skulle gå bra. Personalen var noggrann och ägaren hade full koll på kostnaderna. De var exemplariska.

Han satte sig vid skrivbordet, sopade undan den döda fjärilen från mappen, tog upp penna och brevpapper och funderade:

“Vad skriver man till en osympatisk, äldre man, som råkar vara ens far, men som man inte träffat på flera decennier?”

Peter kände oro, obehag och en klump i bröstet över att behöva kontakta Gert. Kanske skulle han strunta i alltihop?

Men ändå, om han någon gång i livet skulle göra verklig skillnad i världen, så hade tillfället kommit till honom, serverat på ett silverfat. Han kunde rädda liv. Han kunde hindra att oskyldiga män, kvinnor, barn och äldre blev sjuka och kanske dog, till följd av en galen forskares drifter. Det jobbiga var att forskaren var hans far och att han inte visste hur det skulle gå till. Inte än.

Mister Lee hade lovat nya instruktioner allt eftersom processen gick framåt. Kunde han lita på honom? Hade han något val?

Att gå till polisen skulle antagligen vara helt meningslöst. Gert var tysk medborgare och vad skulle den svenska polisen kunna göra med de uppgifter han hade: Spekulationer, misstankar och inga som helst bevis?

Peter mindes att Gert talade svenska när de senast sågs, vid hans examensdag i Uppsala, och valde att skriva några enkla rader på modersmål.

Västerås 26 augusti 1996.

Hej pappa!

Jag planerar en kort semesterresa genom Tyskland och stannar till i Greifswald 3–5:e oktober. Det vore kul att återknyta bekantskapen med dig. Skulle du uppskatta ett besök?

Peter avslutade brevet med att skriva sitt telefonnummer och en uppmaning till Gert att ringa. Han la också med ett foto, så att hans far skulle känna igen honom efter alla dessa år.

Sedan stannade han till, tvekande en stund, innan han klistrade igen kuvertet. Hans dagdröm om en bekymmersfri tillvaro, kanske som dykarinstruktör i Thailand, pockade på uppmärksamhet. Han kunde nästan känna viktlösheten i havet och se den varma, blågröna havsrymden med färgglada, exotiska fiskar omkring sig.

Livet tycktes ha gett honom en uppgift och ett mål.

Tunga regndroppar började slå mot fönstret. En doft av stekt bacon och rostat bröd spreds i hotellet. Dags för frukost, tänkte han och la den döda fjärilen i sopkorgen.

Kapitel femton

Bamba – en hårding

På Gerts skrivbord i laboratoriet stod en handgjord, halvmeterhög statyett av ebenholts. Den tunga, mörka, träpjäsen kom från västra Afrika och föreställde ansiktet av en mansfigur med fylliga läppar. Ögonlocken var nedfällda och den gav ett lugnt, starkt, ödmjukt och fridfullt intryck. Den tycktes bida sin tid.

Gert hatade pjäsen! Han förolämpade den dagligen och vore det inte för den strikta hygienen i laboratoriet skulle han ha spottat på Bamba, som statyn hette, varenda dag. I stället svor han och grimaserade. Allt som gick fel skyllde han på Bamba.

“Det är ditt fel din djävul, att jag förlorade kontakten med min son”, kunde han säga.

Kollegorna hade skänkt statyn till Gert i ett försök att mildra hans skeva syn på mörkhyade, men det hade snarare stärkt hans uppfattning om att afrikaner var underlägsna. Hans rasistiska övertygelse satt djupt rotad och efter pensioneringen hade hans uppfattning enbart stärkts, vilket gjorde att han mer och mer framhärdade vikten av att deras virusforskning skulle testas på människor. På afrikaner. Sådana som gjorde fula träfigurer. Kollegerna ville nog bara retas, trodde Gert, som på pin kiv behöll statyetten på skrivbordet. Han hade ju trots allt fått som han ville förut.

Bamba till trots var han glad denna dag. De senaste testerna på råttor hade gett önskat resultat kring ett dödsbringande, aggressivt virus. Problemet var som vanligt att begränsa spridningen. Hela populationen på 200 laboratorieråttor hade dött i ett svep och frågan om hur man skulle kontrollera en framtida smitta var inte löst än.

En annan glad nyhet var att sonen Peter hört av sig. Gert skulle ringa och bjuda in Peter efter jobbet. Självklart skulle han få bo i villan med honom och Heidrun, som kvittrade av glädje när Gert förklarade innehållet i brevet och visade fotot av Peter.

“Vilken stilig man! Han ser precis ut som du”, hade hon sagt och kysst Gert på kinden.

“Vi måste göra allt för att han ska känna sig välkommen”, sa Gert.

Peter skulle få se vilken framgångsrik forskare han var. Synd bara att sonen hade mer fallenhet för något så tråkigt och oväsentligt som ekonomi, när det fanns så mycket att forska på inom biologi.

Gert hoppades att Peter skulle visa intresse för hans forskning. Han kunde förstås inte visa mycket av den. Egentligen ingenting, eftersom allt var topphemligt, men att låta en okunnig ekonom ta en liten titt kunde väl knappast skada.

För ett ögonblick tyckte sig Gert se statyetten öppna ögonen, men avfärdade det snabbt som en reflex i ögonvrån. Kanske var han lite trött.

Arbetsdagen led mot sitt slut.

Om en stund skulle han prata med sin son för första gången på mer än två decennier.

Kapitel sexton

Polisförhöret

Den längre av de båda polismännen höll fram ett foto på en vit, medelålders, man och frågade:

“Have you seen this man? He’s from Sweden”, frågade han med myndig stämma på bruten engelska.

Peter hann tänka att de letade efter en annan svensk. De sökte förstås efter möjliga kontakter.

“No, sorry”, svarade Peter och skakade på huvudet.

“He is wanted because of fraud. Please contact us if you hear about him”, sa den kortare och frågade:

“What’s the reason for your visit?”

“I’m a tourist”, svarade Peter.

“How long are you staying?”

“A week.”

Polismannen tittade granskande och lite tvivlande, först på Peter och sedan på Jirapa. Sedan log han.

“Have a nice holiday. Thank you for your time”, sa han och de båda poliserna gick vidare mot nästa byggnad.

Peter drog en suck av lättnad och kände att Jirapa tog hans hand.

“Are you okay?”

“Yes”

Peter kramade om en förvånad Jirapa. Förvånad, därför att det var första gången han visade känslor. Hon märkte att Peter plötsligt blivit närvarande. Att han såg henne med en ny blick.

“Lets go to the city, it’s time for me to be a real tourist”, sa Peter och gick mot receptionen, fortfarande med Jirapas hand i sin.

På receptionsdisken fanns flera broschyrer med förslag på aktiviteter och shopping i Chiang Mai. Medan han bläddrade talade en av receptionisterna i telefon. Hon la på luren och närmade sig sedan Peter.

“Mister Peter. There is a taxi here for you, ordered by Mister Lee. They will show you around and take you wherever you like”, sa hon oväntat.

Utanför entrén stod en vit Mitsubishi med mörktonade rutor. Peter klev in i baksätet, Jirapa klev in fram. I baksätet satt redan Mr Lee, som för ovanlighetens skull log. Leendet såg stelt ut.

Mr Lee berättade att han kommit för att tacka Peter för sin insats och ge honom nya, avslutande instruktioner.

“After you followed these instructions, you will not need to see me for a long time”, sa Mr Lee och räckte över en mapp av samma typ som Peter fick i Västerås.

Peter såg förskräckt ut och Mr Lee noterade det medan taxin rullade iväg.

“Dont worry, it’s only payment, tickets and some adresses. It’s not a new mission”, sa Mr Lee med ett leende.

Peter andades ut av lättnad och tittade ut genom taxifönstret.

“I’d like to know this country and it’s people”, mumlade han medan taxin rullade fram under stolpar med ihoptrasslade elledningar och passerade långa rader med gatuförsäljare. Under resan hade ett ett häftigt regn dragit förbi, men nu tittade solen fram på de nytvättade gatorna. Några barn log mot honom när bilen stannade.

Jirapa var glad när de klev ur taxin. Hon hade hört att de blivit fria från Mr Lee och extra glad blev hon över att Peter, utan att tveka, på nytt tog hennes hand.

“Let’s discover Chiang Mai”, sa han.

Kapitel sjutton

Den sista resan till far

Sedan hans pappa ringt och med darr på rösten välkomnat honom, hade Peter under hösten och vintern ägnat flera resor till att hälsa på och bekanta sig med Gert och Heidrun. Det var med blandade känslor han åter skulle köra de 150 milen, från Hudiksvall till Ystad, via färjan till Rostock och sedan österut till Greifswald. Det kändes rätt att ta bilen. Nu ville han ha full koll. Den här resan, långt inne i mars månad, kändes som sista resan. Nu fick det räcka.

Medan hjulen snurrade på asfalten funderade Peter över sin far. Barndomsminnena var få och det var svårt att komma på några gemensamma upplevelser. En gång, minns han, blev pappa Gert riktigt stolt över honom. Det var under en av de sällsynta fisketurerna de gjorde tillsammans, när han som barn lyfte på en sten. Tanken var att leta efter mask, men under stenen låg en rädd råtta, med sex grisskära ungar som diade frenetiskt.

Peter fick panik där han stod med den tunga stenen och förstod egentligen inte vad han gjorde, när han med all kraft kastade stenen på råttfamiljen och släckte deras liv.

“Bra gjort grabben! Där visade du tåga!”, sa Gert och klappade honom på axeln.

På kvällen fick han en stor portion glass till efterrätt, en belöning han minns med ett illamående.

Än i dag hade Peter dåligt samvete över händelsen. Att döda djur var inte hans grej. Han hade svårt nog att avliva en fisk eller trä en mask på kroken. Efter den händelsen ville han inte längre gå och fiska med pappa och han har inget minne av att Gert saknade det.

Den gröna skylten för Greifswald passerade förbi sidorutan och snart skulle Peter svänga in på garageuppfarten vid den brunmålade villan.

Där stod Gert och  Heidrun, glada och välkomnande. Gert i grå byxor och en brunvitmönstrad cardigan, medan Heidrun bar en blåblommig klänning och en hemstickad vit scarf.

De bjöd på finmiddag: kanin, en fet sås,  knödel och rödkål. Det passade bra med kall öl till den tunga maten och Peter tackade ja även till en tredje, men konversationen gick trögt. Peter frågade om företaget Gert jobbade på gick bra.

Gert svarade att han inte hade någon koll på ekonomin, men att forskningen gick starkt framåt.

Sedan följde ett lika långt som underligt samtal, där Gert började antyda att människor kunde delas upp i olika raser och att den vita, ariska, som han och Peter hörde till, var den överlägsna.

Peters mage var nära att vända sig, både av konversationen och maten, men han spelade med och nickade intresserat. Mr Lee hade noga poängterat att Peter måste vinna Gerts förtroende.

“Den vita rasen är människans framtid”, sa Gert efter sin fjärde öl och hans försiktighet hade tydlig vänt till stort förtroende inför sin son, som han ansåg vara på samma våglängd.

Heidrun drog sig nervöst undan med ursäkten att hon skulle ordna med efterrätten. Gert lutade sig fram och sa:

“Du måste komma till mitt jobb imorgon. Jag har något riktigt spännande att visa dig. Men du måste komma efter arbetstid. Och du får inte berätta för någon. Projektet är mycket hemligt.”

Kapitel arton

Jirapa blir kär

Jirapa tänkte på sitt första möte med Peter.

Hon stod i skymningen och väntade utanför entrén till semesteranläggningen. En grupp tyska turister skrålade några hus bort medan dagshettan gav upp, och med en långsam suck planade ut i varm kväll. Annars var natten stilla, förutom syrsornas spelande och några grodors parningsrop. Lamporna var svaga och få, men fullt tillräckliga för att anläggningen skulle synas på långt håll i det beckmörker som ruvade.

Hela dagen hade gått sedan Jirapa kom dit. Biljetter och respengar hade hon fått i god tid och rummet var bokat när hon anlände. Allt var väl organiserat, nästan till perfektion. Att inte ha någon annan uppgift än att vänta, gjorde henne rastlös och hon lyssnade efter fordon som kunde tänkas komma dit med Peter.

En vit minibuss närmade sig.

Framtill satt två män med mörka glasögon, trots att det var kväll. Minibussen rullade långsamt in framför henne och en av dem klev lugnt ut och drog upp sidodörren medan de pratade lågmält på kinesiska. En tredje man satt bak med en medvetslös vit man. De tre männen lyfte mödosamt ut rullstolen med den medvetslöse Peter, vars huvud tippade framåt och åt sidan.

Jirapa visade vägen och öppnade dörren till rummet, där hon skulle vistas med Peter.

En av männen knäppte upp ett bälte som hållit fast den medvetslöse mannen i rullstolen medan en annan lossade ett dropp. Föraren till minibussen instruerade Jirapa att ge Peter ampuller med näringslösning var fjärde timme och vara med honom hela tiden.

“He will suffer from memory loss, but its only temporary. It’s because of the drugs he’s been given. But don’t worry, it’s only temporary.”

“Who is he? What has he done?”

“He’s from Sweden and he’s saved some people from certain death. He’s not a criminal, more like a hero. That’s all I know”, sa mannen.

På den korta tid de pratat hade de andra männen klätt av Peter och lagt honom i sängen. Han andades sakta och lugnt.

Jirapa betraktade honom i skenet från en sänglampa. Hon tyckte att han var vacker, med höga kinder, bred, markerad haka, rak näsa, gråsprängd skäggstubb och breda axlar. Hon fascinerades över mannens längd. Försiktigt rörde hon hans panna, drog fingrarna genom håret och smekte hans högra arm, som låg på täcket.

Hon undrade om de kunde bli ett par, men var rädd att han inte skulle gilla henne.

Jirapa gäspade.

Dagen hade varit lång och nu ville hon sova. Hon borstade tänderna, drog på sig sitt rosa nattlinne, kröp in under täcket, nära Peter och somnade med armen över hans bröstkorg.

Kapitel nitton

Dödsrummet

“Kul om du kan komma 17. Tomt på labbet då. Pappa.”

Peter stirrade på sms:et och oron kröp i kroppen. Två timmar tidigare hade han träffat Mr Lee, mannen som tycktes kunna dyka upp överallt och som alltid visste var Peter befann sig. De hade mötts vid ett café i Greifswald och Peter hade fått sina slutliga instruktioner.

Mr Lee hade försett Peter med en flaska fin whisky och en till synes oöppnad förpackning pappersnäsdukar. Uppgiften var att åka till anläggningen, dela ett par glas whisky med Gert och öppna förpackningen med pappersnäsdukar. Mr Lee sa att Gert alltid tar tre glas whisky om han blir bjuden.

I den översta näsduken låg ett litet sömnpiller som skulle lösa upp sig blixtsnabbt. Pillret skulle han släppa i Gerts whisky, se till att han somnade och sedan lämna anläggningen.

“What happens then?”, hade han frågat Mr Lee.

“After that your mission is completed and you will be rewarded”, svarade Mr Lee.

“What will happen to Gert?”

“We will take care of him, don’t worry. Just leave the building and meet me at Die Falle right after.”

Die Falle var en pub nära centrum som var lugn och mysig på vardagkvällar, som nu.

Peter tittade noga på Mr Lee. Han såg lugn ut, precis som om han visste exakt vad han gjorde och att det här bara var ett av många uppdrag av den här sorten för honom. Mr Lee hade förklarat att Peter var hans enda chans att få bekräftat vad som pågick i anläggningen och genom att söva Gert kunde de veta exakt var han befann sig vid en viss tidpunkt. Något som var nödvändigt för planen.

Planen, tänkte Peter. Den som han var en del av. Den som skulle stoppa sjukdomarna och det som i praktiken var folkmord i Västafrika, mord som aldrig utreddes och som bara ett fåtal visste om. Alla dessa dödsfall orsakade av en galning som gjorde det för att testa onödiga virus. Det var så han såg sin far. En galning, som måste stoppas. Så fort som möjligt.

Peter satte sig i hyrbilen och åkte. När han kom till grindarna till Biosport Industries var det inte frågan om någon kontroll. Gert hade instruerat vakten att vinka in Peter och det var exakt vad han gjorde sedan han öppnat grindarna. Det kändes som att Gert hade all makt på anläggningen, som om det var hans.

Vid personalingången stod Gert och väntade med ett leende och Peter parkerade bilen intill honom.

De gick in.

“Fin anläggning”, sa Peter och tittade sig omkring. En förpackningslina för tuber med liniment stod framför honom. Den var stilla, eftersom de anställda gått hem för dagen. Just nu var det bara han och Gert i lokalen, där ett dussintal anställda normalt jobbade.

Peter hade en tygkasse med sig. I den fanns whiskyflaskan, två plastglas och förpackningen med näsdukar och det kraftfulla sömnpillret.

Gert tittade på honom och frågade på knackig svenska:

“Vad har du i kassen?”

Peter förklarade att det var läge att fira lite, pressade fram ett flin och visade flaskan.

Gert nickade och förklarade att de måste gå till den intressantare delen av anläggningen.

De gick till ett omklädningsrum, tog på sig vita rockar och skoskydd. Sedan tryckte Gert på en knapp på väggen och en enorm golvlucka öppnade sig. Peter fick känslan av en Bondfilm. Men han kände sig långt ifrån en agent 007 när Gert pekade med hela handen mot trappen som ledde ner i mörkret och med bestämd röst sa:

“Du går först!”

Kapitel 20

Mr Lee fixar allt

De kinesiska myndigheterna fick tidigt upp ögonen för Mr Lee. Han kom som lovande student från Yangshuo i södra Kina, ett härad som är omdiktat och avbildat för sin sällsamma skönhet. Där finns det mest kinesiska av alla landskap, med klargröna risfält och arbetare som fortfarande kör plogen bakom sin vattenbuffel.

Mr Lee brydde sig inte så mycket om landskapet och hemtrakterna, utan längtade till det väldiga universitetet i Shanghai, där han läste systemvetenskap och filosofi.

Lärarna upptäckte snabbt att alla talade väl om honom, utan att egentligen ha lärt känna Chao Lee, som var hans egentliga namn.

De upptäckte att han hade en ovanlig förmåga att lösa problem och när myndigheterna senare fick nys om detta skickades han till en arbetsplats i Nanjing. Under fem års tid hade de haft problem med starka konflikter mellan arbetsledning och de anställda. Produktionen stod nästan stilla, trots att ledningen tagit till alla metoder de kände till för att lösa svårigheterna.

Mr Lee fick fria händer att lösa problemet och han var där i sex månader. När han lämnade stället arbetade alla 423 anställda engagerat och talade välvilligt om den nya ledning som formats under honom. Samma lovord gavs från styrelsen, chefer och mellanchefer. Fabriken hade blivit en perfekt modell av en fungerande arbetsplats.

Det Mr Lee gjorde var att han lärde känna runt femtio personer som han snabbt och noggrant kartlade. Han hade långa samtal med hälften av dem och utan att någon tycktes märka det försvann en person som tidigare var starkt pådrivande i styrelsen. Mr Lee hade sagt till honom att han tyckte att han gjorde ett bra jobb och att mannens båda barn och hustru skulle må bra av ett välförtjänt miljöombyte.

Under en tioårsperiod fick Mr Lee fortsatt förtroende och medlade mellan myndigheter och olika internationella bolag. I samtliga fall med lyckat resultat. Han fick så småningom resa till Västafrika, där flera kinesiska bolag ville starta verksamheter. Problemet var att personalen var motvillig att flytta dit. Okända och obekräftade sjukdomar härjade och Mr Lee gjorde egna efterforskningar som bekräftade att ett stort antal människor dött av något som inte var tidigare kända sjukdomar. Det här blev hans hittills svåraste uppdrag, och det var annorlunda än de tidigare. Men uppdraget ansågs viktigt för att företagen skulle få fotfäste på den afrikanska kontinenten och han gavs fortsatt fria händer.

Mr Lee gick till roten med problemet och kom så småningom till huvudstaden Dakar i Senegal. Han intervjuade bybor, gatuförsäljare, boskapsskötare, bönder, handelsresande, ja alla som kunde tänkas veta något om ryktena, tills han en dag fick upp ett spår. En känd senegalesisk löpare hade avlägsna släktingar som hastigt och mystiskt insjuknat.

“Två av dem dog”, berättade idrottsmannen, medan han smorde in en ömmande vad med liniment som hans sponsor köpt i Europa. På förpackningen stod Biosport Industries.

Spåret ledde till Mr Lees första resa till Europa och den för honom märkliga staden Greifswald. Han läste på om Tysklands historia och samtalade till en början lite slumpmässigt med invånarna. Efter en tid fick han höra om en pensionerad forskare som arbetade vid Biosport Industries.

“Akta dig för honom”, var rådet från en välvillig bartender.

Mr Lee blev nyfiken och frågade varför.

“Han är en gammaldags nazist och det skulle inte förvåna mig om han är inblandad i något otäckt. Det sägs att det finns en källare i anläggningen och att den som blir inbjuden dit aldrig kommer upp igen”

Kapitel 21

Dödsrummet del två

Peter snubblade till, men återfick snabbt balansen, på väg ner i Gerts mörklagda laboratorium. Hans hjärta slog snabbt och det kändes svårt att andas när han tog det sista trappsteget.

Plötsligt badade rummet i ett vitt, starkt sken från lysrör som kastade en skimrande klarhet över en lokal, stor som ett parkeringshus.

Peter drog efter andan medan Gert fnissade. Han förstod häpnaden. Trots att han jobbat här i decennier hade den nya belysningen samma effekt varje gång, man häpnade. Inte bara över ljuset, utan också den fantastiska renheten med vita ytor, klara mätkolvar, blänkande mikroskop, centrifuger, kemikalieskåp, magnetomrörare, rullbord och vitt porslin. Allt prydligt uppställt.

Gert ledde Peter till sin arbetsplats, mitt i laboratoriehavet.

Peter la genast märke till en halvmeterhög trästaty med ett ansikte som verkade lugnt, blundande och harmoniskt. Han skulle precis berömma hantverket när Gert sa:

– Strunta i den där gamla trägubben, djävla Bamba, kollegorna hade kul med att ge mig honom i present och nu vet jag inte vad jag ska göra med skräpet.

– Hade du något gott med dig?

De satte sig på var sin pall med sitsar i rostfritt stål och ett rullbord mellan sig. Peter tog fram whiskyn, glasen och ställde förpackningen med servetter bredvid sitt glas. Gert log och grep tag i flaskan.

– Det här är en riktig whisky, den ska drickas ordentligt!

Peter ryste. Lokalen gav honom ångestkänslor och han ville bara få sin sak gjord och snabbt komma därifrån. Gert hällde i hans glas, rejlt, säkert en deciliter. Sedan lika mycket till sig själv.

– Skål!

Gert berättade om hur virus fungerar, att de är ett slags mellanting mellan något levande och dött, hur de tar sig in i cellers maskineri för att snabbt föröka sig, att de snabbt kan slå ut en levande varelse. Han berättar hur han med nya metoder enkelt kan isolera virus och designa dem för att sprida sjukdomar för att döda motståndare om det blir krig.

Peter förvånades än en gång över Gerts öppenhet med topphemlig militär information.

– Jag säger det till dig, eftersom jag litar på dig, min son. Du förstår att jag gör det här för mänsklighetens bästa och att några dödsoffer i Afrika inte spelar någon roll med tanke på hur många liv denna forskning kan rädda, om det skulle bli ett riktigt krig med biologiska vapen, förklarade Gert, som snabbt druckit sin whisky.

Peter svepte det som fanns kvar av sin.

Medan Gert sträckte sig efter flaskan tog Peter upp förpackningen med pappersnäsdukar och öppnade.

– Du ska väl inte bli blödig och börjar gråta? frågade Gert med ett skratt.

– Lite snuva bara, svarade Peter och blickade undrande mot en siffra på väggen vid skrivbordet.

Gert vände sig om och Peter smusslade snabbt ner pillret i Gerts whisky.

– 143. Ja, det är siffran över hur många som fått bidra med sina liv till virusforskningen. Men oroa dig inte. Det var bara negrer, sa Gert och tog en rejäl klunk ur glaset.

Sedan hände något oväntat.

Gert stirrade vilt på Peter, reste sig upp, föll över bordet och ner på golvet vid sidan om. Hans kropp skakade, det kom fradga ur munnen och han skrek:

– Gör något! Gör något, medan ögonvitorna rullade fram.

Peter kände ångest, panik och hjälplöshet på samma gång. Gert skulle ju bara somna!

Istället låg han på golvet, skrek och kippade efter luft på samma gång, medan han höll händerna om halsen.

Plötsligt dök bilden av råttfamiljen upp i Peters förvirrade och ångestfyllda hjärna: hur han släckte deras liv med en tung sten.

Peter ställde sig upp, sträckte ut armen och greppade Bamba.

Kapitel 22

Fumlig sex och oro

Jirapa var sprudlande glad när de kom hem till resorten efter utflykten i Chiang Mai. Hon hade fått sett flera goda sidor av honom.

Peter gav pengar till tiggare, han stoppede henne när hon höll på att kliva i en vattenpöl, han bjöd på middag och förklarade sin tacksamhet över hur hon hjälpt honom. Han log ofta under den dagen i folkvimlet och på restaurangerna.

Peter hade hela tiden hållit i mappen som Mr Lee gav honom i bilen. Hemma på rummet satte han sig vid ett litet, mönstrat, träbord och vek sakta upp pärmarna. I mappen fanns biljetter till Bangkok, ett Visakort med pinkod och kontoutdrag. Det var utställt i hans namn. Det fanns också ett pass och ett svenskt körkort.

Peter tittade närmare på kontoutdraget. Där fanns senaste månadslönen fanns insatt. Hyran, elen och tidningsprenumerationen hade dragits och på slutet fanns en insättning från The Hongkong and Shanghai Banking Corporation Limited.

Efter att ha läst beloppet tre gånger stängde han omsorgsfullt mappen. Mr Lee hade sett till att han fått motsvarande två årslöner insatta. Pengar som han skulle klara sig mycket länge på, oavsett om han var i Sverige eller i Thailand. Han var nu verkligen fri att göra vad han ville.

Jirapa tittade undrande på honom.

“Is it good news?”

“Very.”

“I’m so happy for you”, sa hon och kramade om honom.

Peter besvarade kramen, lyfte upp Jirapa och la henne i sängen. Hon log välkomnande mot honom.

De blev både upphetsade av den plötsliga närheten, klädde av sig och låg hud mot hud mot varandra. Sedan möttes de i fumlig sex, där Peter ena stunden var alldeles för ivrig och nästa stund alldeles för omständig.

Jirapa var trots sina 32 år mycket oerfaren och nervös, men glad över att Peter kände sig attraherad av henne och ännu gladare när han efter mycket krånglande äntligen kom.

De somnade tätt tillsammans, nakna. Kort därpå skrällde väckarklockan.

I rask takt checkade de ut från hotellet och tog en taxi för att hinna med flyget till Bangkok. Där packade de upp resväskorna på Holiday inn.

Peter tittade nyfiket på Jirapa då hon kom ut från badrummet, efter att ha duschat av sig resdammet.

Han frågade vad hon ville göra härnäst, nu när uppdraget var över för hennes del.

“What du YOU want to do?” svarade Jirapa och tittade oroligt i Peters ögon.

“I’d like to go scuba diving”, svarade han.

Jirapa log stort.

“Thats perfect! Take me home to Khao Lak. You can go scuba diving there and you can meet my sisters and parents!”

Hennes svar var precis vad Peter ville höra. Ändå kände han en oro, en ond aning och en väldig ensamhet. Det var något som inte stämde.

Han trängde undan känslan.

“Let’s go tomorrow”, svarade han och Jirapa kysste honom glatt på munnen.

Kapitel 23

Mordet

Genom det hårda träet kunde Peter känna hur kraniet sprack.

Gert låg livlös på golvet. Ögonen stirrade tomt mot taket medan Peter, med Bamba i handen, släckte lyset, stängde dörren till labbet och tyst lämnade byggnaden. Vid bilen märkte han att han fortfarande bar skoskydd, skyddsrock och hårnät. Han stoppade allt i påsen tillsammans med statyetten, whiskyn och muggarna.

Långsamt körde han fram till utfarten. Vakten vinkade slött till honom och öppnade grinden utan att släppa blicken från senaste numret av Auto motor und Sport.

Helt tömd på tankar styrde Peter mot det fik där han skulle möta Mister Lee.

När han la i femmans växel hörde han en våldsam explosion, sedan en knall och en serie nya explosioner. I backspegeln kunde han se ett moln av svartbrun rök bolma upp mot en mulen himmel.

Brandbilar och ambulanser mötte honom under den åtta minuter långa bilfärden till mötesplatsen, fiket, där Mr Lee satt i ett bås. Det var halvtomt på folk och Peter slog sig ner mitt emot.

“Tell me everything”, sa Mr Lee.

Peter berättade hur hans pappa reagerat oväntat på pillret, hur han fick panik och slog ihjäl honom med en statyett. Han berättade alla detaljer, även att han gick ut med skoskydden på och tog med sig allting till bilen.

“I’m very surprised by his reaction and I think you handled the situation very well”, sa Mr Lee med stort lugn och vinkade till en servitör som genast gav Peter kaffe och en prinsessbakelse.

Peter tittade ut genom fönstret och såg ännu en brandbil åka i riktning mot laboratoriet.

“It’s on fire”, konstaterade Mr Lee.

Peter var inte förvånad över att Mr Lee visste det. I stället spreds en inre lättnad över att uppdraget nu var över. Han kände att han med säkerhet räddat liv. Hur många kunde han bara gissa sig till.

“What happens now?” undrade Peter och såg in i Mr Lees mörkbruna ögon.

“Would you like to go to Thailand för a while?”

Peter smakade på kaffet och svarade.

“That would be nice.”

Sedan somnade han av pillret som Mr Lee spetsat kaffet med.

Från ett bås intill reste sig Mr Lees vänner Xing och Jiang. De bar ut Peter till en minibuss där ytterligare en vän, Zheng, öppnade sidodörren.

Zheng grävde upp Peters bilnycklar ur hans jackficka, växlade några ord med Mr Lee och åkte sedan iväg med Peters bil.

Minibussen styrde till ett betesfält utanför staden, där en helikopter väntade. Peter fick sprutor, lugnande, och mer sömnmedel innan helikoptern lyfte mot sydöstra Polen, där ett litet jetplan väntade för vidare transport österut med destination Chiang Mai i Thailand.

Kapitel 24

Ett nytt liv i Khao Lak

Lillasyster Tanyarat mötte Jirapa och Peter på flygplatsen i Khao Lak med ett jättestort leende. Hon var på ett sprudlande humör och överöste dem med frågor, hur var det i Chiang Mai? Är det första gången Peter är i Thailand? Vill de åka taxi eller buss? Är ni trötta? Är ni kära?

Peter och Jirapa log. De var lite matta efter resan och av värmen.

Tanyarat, med smeknamnet Toy, var nästan en kopia av Jirapa, förutom att hon var ännu mer utåtriktad och intensiv. Hon undrade var de skulle bo under tiden i Khao Lak. För Peter var frågan oväntad, eftersom han trodde att de skulle bo hos Jirapas familj.

“We can stay at the Rakkawan for now”, svarade Jirapa och Toy såg fortsatt lika glad ut.

“It’s a nice hotel”, sa Toy och tog täten till en taxi.

Mörkret föll hastigt och de hann inte mer än att ställa ner väskorna på golvet i det enkla rummet innan Toy sa att det var dags för familjen att samlas på Khao Niau, ett matställe med gott rykte.

I restaurangen sköts tre bord ihop när alla sju samlades: Peter, Jirapa med systrarna Toy, Dang och Suda. Föräldrarna, Somchai och Preeda hälsade artigt på Peter innan de alla satte sig.

Det blev en lyckad och god middag. Toys systrar var lika glada och framåt, utom lugna Suda, som verkade hålla koll på vad som serverades och att inget fattades. Peter fick många frågor. Jirapas föräldrar ville veta om han skulle bosätta sig i Khao Lak och Peter svarade att han inte visste. Platsen är ny och han ville ägna tid åt att upptäcka vad som finns, utöver goda restauranger, trevliga föräldrar och söta systrar.

Smickret gick hem. Föräldrarna skrattade och kvinnorna fnissade. Den här gången trivdes Peter med att vara i centrum för uppmärksamheten och han slappnade av.

Men när kvällen var över och Jirapa somnade vid hans sida tog nattens maror över. Trots alla glada ansikten han sett under middagen, var det bilden av en död människa han såg framför sig. Pappa.

I en ytlig dröm möttes han och Gert på en scen. De stod i strålkastarljuset och tittade granskande på varandra.

“Var det verkligen nödvändigt att slå ihjäl mig?” frågade Gert med en arg blick.

“Du skulle inte ha dödat”, svarade Peter.

Sedan hände något oväntat. I drömmen sa Gert att han ångrat sig. Att han var på väg att bli en bättre människa, att skulle gå i pension och ägna sig åt välgörenhet för att hjälpa människor i de länder han gjort illa.

Han klagade på Peter att han inte fått chansen att göra gott. Nu skulle han brinna i helvetet i onödan. Hade de bara fått lära känna varandra bättre skulle Peter förstått att han i grunden var en god människa och att han ville ägna sig åt botgöring under resten av sin tid.

Peter vaknade med ångest och dåligt samvete.

Han reste sig och tittade ut mot morgonhimlen som ljusnade i rött, rosa och blått medan ljudet av havsvågor som rullade in sträckte sig ut över gatorna och hotellen. Det hade regnat. Luften var lätt och ren.

Nu skulle ett nytt liv börja. Det gamla fick inte göra sig påmint igen, tänkte Peter.

Kapitel 25

Ångesten kräver ett beslut

Peter var glad över att han funnit Jirapa och hennes familj. De var härliga att umgås med och om det fanns bekymmer så var de lätta att lösa. Familjen var anspråkslös och hade små behov. De skrattade ofta.

Han och Jirapa betraktades redan som ett par, men innan de kunde stadga sig måste Peter lösa ett fruktansvärt problem.

Ångesten över mordet ökade hela tiden i styrka. Varje natt fick han ovälkomna påhälsningar av sin far. I drömmarna anklagade fadern honom för att ha dödat honom brutalt, helt i onödan. Fadern sa att han visst hade många goda sidor. Han ville visa dem, men nu var det omöjligt. En blodig Gert grät i Peters drömmar, bönade och bad, frågande varför, varför? medan Peter stod svarslös med Bamba i sin hand.

Inte heller i vaket tillstånd kunde Peter skjuta undan tanken på att mordet kanske ändå var onödigt, att Gert kunde ha bättrat sig. Ångesten gjorde att han hade svårt att äta, svårt att sova och att skillnaden mellan vakenhet och dröm började suddas ut. Han började se Gert i köpcentren, på restauranger och vid hotellen, fast han förstod att det var omöjligt. Ibland pratade han rakt ut i luften och slutade när  Jirapa undrade vad han sa.

Han var på väg att förlora förståndet.

Jirapa såg att han mådde dåligt, och Peter berättade om allt, hela historien. 

Jirapa kramade om honom och strök hans kind. Hon hade inget direkt råd, men hon trodde att han skulle vakna en dag och veta exakt vad han borde göra.

“Det kan inte fortsätta så här. Snart kommer svaret i dina drömmar”, sa hon.

Den natten drömde Peter att han gick upp på ett berg.

Det var sen höst och på väg att bli mörkt, när han körde bilen till ett utflyktsmål i Hudiksvalls kommun. Han gick den långa, fuktiga, stigen upp till toppen av det 457 meter höga Blacksåsberget. Under den långa vandringen uppför halkade han då och då på rötter, löv och stenar innan han till slut nådde fram till platsen han sett i sin inre syn. Peter ställe sig på kanten av ett utsprång.

För ett ögonblick kände han stillhet. Det var tyst, inga tankar malde, ingen ångest gjorde sig påmind. Det kändes rätt att han nu kunde lämna allt bakom sig.

En gigantisk korp slog sig ner i en vindpinad tall bredvid. Med huvudet på sned betraktade fågelns svartglänsande ögon honom. Peter vek undan med blicken. Han tittade i stället på  stenblocken och trädtopparna långt nedanför. De var så långt nere att de knappt gick att urskilja i det skumma vädret. Han gjorde sig redo att hoppa, för att få slut på ångesten och sin fars nattliga plågande. För alltid.

Då ringde telefonen i hans ficka. Peter väntade, men svarade sedan med tanken att det skulle bli hans livs sista samtal.

“Hej Peter! Det är Gert. Du vet vad du måste göra innan du hoppar”

Peter vaknade. Han väckte Jirapa och sa att han måste resa direkt till Greifswald. Nu!

Han skulle erkänna mordet.