Jag unnar alla i min omgivning att utveckla nya förmågor eller upptäcka nya sidor av sig själv. För att klara det måste man våga kliva över sin trygghetströskel. Tröskeln är bäst när den nöts ner.
Under min utbildning till journalist passade jag på att gå en intensivkurs i dans i Stockholm. Det var en utmaning för en utflyttad Kramforsyngling som bara vinglat runt på dansbanorna i Noraström och Bollstabruk. På en vecka skulle vi lära oss bugg, foxtrot, vals och wienervals. Allt ska ju gå fort i storstan!
Det gick bättre än väntat, men sedan kom danslösa decennier och minnena från kursen bleknade, motoriken försvann och dog?
Hösten 2014 klev zombiemannen upp ur graven, in i dansklubbens lokaler i Hudiksvall och började nöta in nya rörelser. Danserna hade förändrats och faktiskt blivit roligare.
Det är något speciellt med att träna sina första danssteg. Det är obekvämt, hela kroppen spjärnar emot, att sedan få rörelserna i takt till musik leder till många felsteg. Det blir lätt att självförtroendet får en knäck. Funderingarna kommer — är jag så här dålig? På riktigt?
Många andra deltagare kände likadant och med fler i samma situation slappnar man av och skrattar åt misstagen. Vi hade kul, därför fortsatte jag.
Jag avverkade jag ännu fler buggkurser innan jag vågade på både gammeldans, foxtrot och west coast swing.
På en danstillställning fick jag plötsligt höra: du som är så dansant kan visa hur man gör?
Det orimliga påståendet att jag skulle vara dansant skakade om mig: jag har ju så kämpigt att lära mig!
Sedan dök det upp igen, och under sommarens logdanser fick jag det upprepat för mig: dansant!
Uppenbarligen hade min omgivning förändrats och helt tappat begreppen, eller?
När alla andra i rummet har blivit tokiga finns bara en förklaring: token är jag.
Dansanta människor virvlade omkring mig på logdanserna, svettiga, glada och fantastiskt duktiga. En gemenskap dit jag hör. Eller?
Någonting verkar uppenbarligen ha fastnat från danskurserna och en del av omgivningen ser mig som en av de som kan det här. Plötsligt känns det väldigt bra, avspänt, tryggt och naturligt. För att inte tala om vilken glädje dansen ger!
Zombien har inte bara rest sig ur graven, han har också tagit ett bad, klätt upp sig, börjat äta grönsaker och fått en ny självbild.
Nu är jag inne på ännu en dans, lindy hop, och som nyinflyttad i Härnösand hoppas jag att det blir många turer på golven här omkring.
Lindy hop är fantastiskt roligt — det också!