Snart dags för Sala Silverman

Medaljen bärgades. Skön känsla.

Det börjar dra ihop sig till triathlon i Sala. Jag deltog förra året och delar med mig av erfarenheter här. I år kommer det säkert fler deltagare, inte minst från min hemmaklubb Hudik Triathlon. Sala Silverman är en fint arrangerad tävling, som också erbjuder kortare distanser än den halva ironman som jag och mina klubbkamrater ska genomföra på lördag 19 augusti.

Det var 171 personer som fullföljde Sala Silverman förra året, den 20 augusti 2016. Det var då rettonde året denna halva Ironman arrangerades. I motionsklassen fanns 110 andra deltagare och i tävlingsklassen fanns 60 triatleter. Dessutom stod massor av duktiga funktionärer redo att visa oss rätt under de sammanlagt 113 kilometrarna. Organisationen visade sig gå som ett urverk.

Det här var mitt första riktiga triathlon och jag har fått lära mig mycket på bara en dag, inte minst hur mycket det är att hålla reda på jämfört med en löpartävling, där man i stort sett bara behöver ha skor, nummerlapp och chip. Här är det dessutom cykel, våtdräkt, nummerlappsband, badmössa, bad- och cykelglasögon, hjälm och massor av detaljer som är oändligt viktiga. Man vill till exempel inte springa iväg på en löprunda med cykelskorna på fötterna…

Eftersom jag själv deltog, har jag inga actionbilder från tävlingen, men utsikten från lunchen efteråt var härlig. Det finns ett kallbadhus i anslutning till målområdet och där blev det ett dopp för att skölja av svett och insekter som fastnade under tävlingen.

För egen del gick det bra att hålla reda på grejorna och turordningen, mycket tack vare att jag tog det lugnt i växlingarna. Sammantaget tillbringade jag åtta minuter och 40 sekunder inne på växlingsområdet, där de erfarna triatleterna klarar de två växlingarna på halva tiden. Det finns mycket att förbättra där.

Himlen var täckt med moln och spänningen steg när vi kände på det 16-gradiga vattnet innan starten. Tävlingsklassen drog iväg först och tre minuter senare släpptes motionsklassen iväg.

Jag gjorde alla möjliga misstag i simdelen av loppet. Bland annat var jag inte tillräckligt mycket i vattnet innan, vilket gav en ordentlig pulsrusning när kallvattnet rann in under våtdräkten. Dessutom är jag ovan att simma i den trängsel som kommer när alla simmar tillsammans. Jag ägnade därför alldeles för mycket tid och uppmärksamhet åt att hålla reda på alla omkring mig, undvika sparkar och undvika att sparka, i stället för att fokusera på att själv ta mig framåt. Även här finns mycket att förbättra för min del. De knappa två kilometrarna tog dryga 45 minuter att bada sig igenom.

Iväg på cykeln kändes allt mycket lättare. Det var andra gången någonsin som jag cyklat så långt som nio mil, men det gick lätt hela vägen medan molnen började skingras på himlen och temperaturen sakta steg i luften. Trenden var positiv och jag plockade 16 placeringar från min 106:e plats på trevarvsbanan. Det blev en bra cykelrunda med nio mil på 2:45:08. Låren var i och för sig stumma när jag klev in i växlingsområdet, men det hör liksom till.

Sedan var det dags för en halvmara och jag hade siktet inställt på en flack och lättlöpt bana, men där blev jag rejält överraskad. Direkt efter växlingen kommer jag ut på en kuperad bana som går i ett motionsspår. Det bar iväg mest uppför och solen började kännas väl varm. Jag fick omgående skruva ner ambitionerna på tempot, för att orka.

Den är fina gångbron passerades tre gånger.

Banan är 7 kilometer på tre varv och endast två kilometrar går på asfalt, det underlag jag tränat mest på. Det skulle visa den kupering som fanns var koncentrerad just till början av varvet, medan banan i övrigt var hyggligt lättsprungen. Ändå gick det trögt, troligen för att jag är ovan att springa efter så mycket cyklande. Halvmaran gick på dryga 2.16, vilket innebar 6:28 per kilometer.

Enda tekniska fadäsen skedde just på avslutande löpningen. Jag ville verkligen komma i mål under sex timmar och kunde se på klockan att det fanns marginal, samtidigt som benen protesterade och ville stanna. När jag kom ut på slutvarvet valde klockan att sluta fungera. Batteriet räckte inte och displayen stod tom. Jag fokuserade då på att jogga hela varvet och fick sluttiden 5:55:44.

Sammantaget gav Sala silverman mersmak och i efterhand tänker jag att just det avslutande avsnittet är en perfekt träningsbana, lätt kuperad och skönt underlag, inte alls så svampig som exempelvis motionsspåret på öster i Hudiksvall.

Dagen efter känns kroppen ungefär som efter ett maratonlopp och jag bedömer att ansträngningen som krävs för att genomföra ett medeldistanslopp i triathlon ligger på den nivån.

Nöjd efter målgång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *