På Milstabbarna Gård i Noraström jobbar Sofie Bratt Jonsson och maken Robert Jonsson med ett småskaligt jordbruk för att bevara flera utrotningshotade lantraser.
— Jag brukar tänka att vi lever med årstiderna och att det är ett naturligt sätt att leva, säger Sofie som njuter av att få vara med djuren, klappa dem och se lammen födas på vårkanten.
Sofie är född i Nordingrå där hennes pappa var mjölkbonde. Man kan säga att paret är från Höga Kusten, eftersom maken Robert kommer från Örnsköldsvik. De träffades av en slump då de ovetande om varandra anmält sig till en gruppresa till Kina och möttes första gången på Arlanda.
Då bodde Sofie i Härnösand och Robert i Örnsköldsvik och deras gemensamma framtidsdrömmar ledde så småningom till den gård som de nu bor i.
Sofie berättar att hon vuxit upp i Norabygden på denna gård. Möjligheten att flytta hit kom när hennes mamma hittade ett annat hus 2014.
— Vi letade någonstans att bo. Vi hade bott i Umeå, Örnsköldsvik och Härnösand men vi ville ha en gård tillsammans och så blev det.
Nordviks utbildningar låg nära till och Robert började hovslagarutbildningen medan Sofie läste till florist.
— Det blir en helt annan sak när man väl har djur, berättar Robert medan bondkatten Lykke nyfiket bekantar sig med sommartidningens skribent.
I deras röda hus, omgivet av blommor, tittar också två norska skogkatter nyfiket på oss innan de söker sig vidare.
Det småskaliga jordbruket startade 2015. Paret valde att ha lantraser eftersom de är ett levande arv från det gamla bondesamhället med självhushållning.
Småskaligt jordbruk
— Det blir naturligt att hålla lantraser när det är småskaligt och man inte vill ha storproduktion. Alla de här raserna hotas av utrotning. Några är starkt utrotningshotade då det bara finns några individer kvar, berättar Sofie.
De pekar på lantrasernas fördelar med ett naturligt skydd mot sjukdomar och mycket mer.
— Man får relativt hög avkastning på lite foder och de kan äta det som finns runt omkring i närmiljön. De är uppväxta i klimatet sedan tusentals år tillbaka, konstaterar de tillsammans och tillägger att lantraserna är mer lätthanterliga, mindre i storleken och kräver mindre investeringar i maskiner.
Robert berättar att han inte visste att det fanns lantraser innan intresset uppstod.
— Man tänkte att en höna är en höna, men sedan inser man att en hönsras kanske bara finns i hundra eller femtio individer i hela världen.
Många olika lantraser
De lantraser som fått skydd på gården är fjällnära kor, helsingefår, bjurholmshöns, jämtgetter, gotlandskaniner, linderrödssvin, samt skånsk blommehöna.
Fjällnära kor finns i runt 300 exemplar.
— När självhushållningen ökar är lantraser det enda alternativet. De är anpassade efter miljön och de har stor variation i arvsmassan, mycket större än avlade djur. Det är den variationen som är extra viktig att bevara, berättar Sofie.
Det finns en efterfrågan på djuren och det är kö på att få köpa. På Milstabbarna har man en egen kölista på bjurholmshöns. Själv köar de för Ölandsgåsen.
— Den är bra på att beta, försvara och varna för rovdjur och hålla koll mot objudna gäster. De ger också stora och goda ägg.
Sofie och Robert är båda företagare och har många ben att stå på. Sofie jobbar som florist och kan rycka in och hjälpa till i blomsterbutiker och handelsträdgårdar vid behov. Det blir många sådana tillfällen vid helger och högtider.
— Sedan har vi Milstabbarna trädgård som är ett särskilt företag där vi erbjuder trädgårdstjänster, berättar hon.
Robert arbetar som konsult med att installera solceller, en bransch som utvecklas starkt. Samtidigt bär han framtidsplaner på en smedja.
Men deras viktigaste arbete är bevara de hotade djuren i en levande genbank, i samråd med Jordbruksverket. Paret gläds över att se djurens stamtavlor och hur de utvecklas.
Från bostadshuset har de utsikt över trädgården, hösen som springer ute på tomten, och sjön Korssjön, som tidigare hette ko-sjön, vilket passar bra när de nu faktiskt har kor vid sjön.
Dräktig ko
Kossan Mira i hagen är dräktig, kalven beräknas komma vid midsommar och då blir det handmjölkning.
Att hålla djur på det här sättet innebär att det hela tiden finns mycket att lära och att gamla kunskaper blir extra betydelsefulla. Och de känner att de får mycket kärlek tillbaka från djuren som har sina olika karaktärer.
— Det är som ett arv från våra förfäder, liksom det hårda arbete man lade ner förr. Vi jobbar jättemycket för hand.
Sofie berättar att arbetet med att bevara lantraserna började så sent som på 1990-talet då Sverige skrev på FN:s konvention om biologisk mångfald. Då startades också många av de föreningar som finns för alla olika raser. Man inledde arbetet med att hitta levande exemplar och starta genbanker. Många raser räddades i sista stund medan några hann dö ut, som Ölandshästen och Gotlandsgåsen.
– Innan raserna upptäcktes kallades djuren ofta bondhäst, bondkor och liknande. Idag är bondkatten ett exempel på det.
Milstabbarna Gård är ingen besöksgård. Jordbruksverket rekommenderar att man inte håller lantrasgårdar öppet för besökare eftersom det handlar om sällsynta djur. Har besökaren fått med sig någon smitta på skorna finns risken att en hel ras dör ut då det handlar om så få individer.
— Samtidigt vill vi att folk kan se djuren. Man blir glad av det, säger Robert.
Öppet landskap
Paret försöker därför att hålla landskapet öppet och många passerar väldigt sakta förbi för att se en skymt av djuren och växterna.
Tidigare har de även drivit en gårdsbutik, men för att frigöra tid och öka tillgången på varor har de sedan förra sommaren startat självbetjäning på mjölkbordet vid vägen. Det ger möjligheten att ha öppet flera dagar i veckan och samtidigt kunna erbjuda ägg, sommarplantor, fårskinn, linoljesåpa och annat som gården ger.