Tidigare kommunalrådet Christer Nilsson bor i Rystrand längs Klockestrands-
vägen och han har bott i Norabygden nästan hela sitt liv. Hans tid som social-demokratisk heltidspolitiker startade 1988 efter jobb på räddningstjänsten. Han tillträdde som kommunalråd 1994 och slutade 2006. Det var en tid då mycket hände i och kring Norabygden.
Vi möts vid hans röda hus i Rystrand en solig junidag. Christer Nilsson håller på att byta fönster i en del av huset och tar en paus för att svara på några frågor.
Höga Kusten blev ett begrepp under hans tid som råd.
— Det slog igenom på min tid, men jag ska inte ta åt mig ära för det. Det stora förarbetet gjordes av Lars Guvå på Länsstyrelsen tillsammans med tidigare kommunalrådet Kurt Jansson.
Fick skörda
Christer Nilsson säger att han fick vara med och skörda frukterna av arbetet.
— Jag fick vara med om när det blev världsarv. En lång process med folk ända från Kanada som skulle vara med och kontrollera.
Ett världsarv som inte är synligt direkt.
— Jag kan se det, för det finns en liten ö nära Höga Kustenbron och när jag var liten pojke var jag där och ryckte strömming. Då fanns det bara några albuskar där och i dag är det en massa träd.
Ön har stigit med en halvmeter.
Vi talar om Höga Kustenbron och Christer Nilsson berättar att Kramfors kommun i stället för att bygga en ny bro ville rusta upp Sandöbron. Man tyckte att E 4 skulle hamna för långt från centrum.
Spelade ingen roll
— Sedan förstod vi att det absolut inte spelade någon roll för Kramfors centralort, eftersom trafiken följde E4, så vi ändrade oss.
Med tanke på hur väl det slog ut och Gålåbrons nuvarande skick blev det rätt beslut att stötta brobygget. Dessutom förkortades vägsträckan med åtta kilometer och Höga Kusten fick ett världskänt landmärke.
Christer Nilsson talar om ett tillfälle då de hade slagit vad och han skulle gå på kabeln, som då var försedd med räcken, upp till pylonen.
— Men konditionen var inte bra så jag gav upp halvvägs. Det var som att klättra på en stege. Det blir väldigt brant på slutet mot den 184 meter höga pylonen.
Han minns också att en av pylonerna skulle hamna på land. Men ett tillsatt skönhetsråd protesterade högljutt och bron fick flyttas till en kostnad av 150 miljoner kronor.
— När jag var kommunalråd var det fruktansvärt mycket pengar, men det skulle göras.
Planerna ändrades.
— Det var faktiskt inte så dumt. I och med att det hände så blev det möjligt att bygga Höga Kustenhotellet och få en väg upp dit.
Bygget av hotellet var en chansning från kommunens sida, eftersom den byggdes på spekulation, att med rätt köpare så borde anläggningen bli en lönsam affär. Till en början hyrdes det ut.
Inte kommunalt
— Att bygga hotell är egentligen inte en kommunal verksamhet. Vi byggde det ganska billigt och det borde bli speciellt med rätt entreprenör, men det tog ganska många år innan vi fick den entreprenören.
Entreprenören blev Mats Löfroth och Christer Nilsson tycker att det var det bästa som kunde hända.
En annan avknoppning från brobygget var att också Lövviksbron kunde byggas, vilket var mycket bra för Norabygden.
— Det hände på ett helt förunderligt sätt, säger Christer lite kryptiskt.
Största frågan under hans tid som kommunalråd var Botniabanan.
I 1988 års trafikpolitiska proposition skrevs att järnvägen ska gå norrut till Sundsvall. Om det inte är ett visst antal tonnage gods eller visst antal passagerare norr om Sundsvall ägde Banverket rätt att riva upp rälsen.
— Vi hade varken godstrafik eller annat och rälsen skulle ha rivits upp efter ett par, tre år.
Skrev motion
— Då skrev jag en motion till Socialdemokraternas kongress om att järnvägen åtminstone skulle gå till Lunde och att man skulle mötas från Sollefteå, Kramfors och Övik där.
Sedan kom Botniabaneprojektet igång, ett initiativ som kom från Övik.
— Jag hoppade på det och blev utsedd att representera Kramfors. Det projektet drev vi under fem, sex, sju år innan vi kunde övertala dåvarande statsminister Göran Persson att ta ett beslut att bygga Botniabanan.
I sin linda
Han säger också att Botniabanan ännu är i sin linda.
— Banverket drev igenom att det skulle vara ett nytt signalsystem, som skulle bli EU-norm.
Det innebar att loken måste byggas om för att kunna dra godstrafiken och det är inte klart än.
Däremot är persontrafiken i full gång, något som haft stor betydelse lokalt.
— Det blir en pendlingsmöjlighet och en utvidgad arbetsmarknad. Man kan pendla både till Övik och Sundsvall, men det återstår att bygga ut parkeringsplatser och motorvärmare för pendlare.