Spännande möte på mitt första maratonlopp

Året var 2004. På morgontåget till Stockholm såg jag en äldre man med joggingskor och träningskläder. Det var ganska uppenbart vart han var på väg, vi skulle åt samma håll.

Jag hade länge inspirerats av James Fixx bok om löpning, Från jogging till marathon. Bakom mig hade jag ett års träning och det var nu dags för min första mara. Jag hade aldrig sprungit längre än 28 kilometer och nu väntade 42,2.

Mannen och jag började samtala. Han berättade att han flyttat till Sverige för några år sedan och att han tidigare jobbat som pilot i Storbritannien. Efter två flygkrascher med mindre plan var det dags för pension och han började då med löpning, träffade kärleken och bytte land.

Han hade mycket att säga och plötsligt fick jag frågan om vilken tid jag satsade på. Jag hade inte tänkt mycket på det, utan berättade att målsättningen var att fullfölja. Sex timmar har jag på mig, och det skulle jag klara.

Han, som var runt 60, och relativt ny som löpare, förvånade mig med sin ambition:

– Jag hoppas att springa i mål under tre timmar, förklarade han utan krusiduller.

Mannen på tåget mötte jag senare på Östermalms IP där han drack avslagen Coca-cola före starten och sneglade misstänksamt på mitt snaskande från goodybagen.

– Sånt där ska du akta dig för, tänk på magen, var hans rutinerade råd.

Det finns mycket att säga kring min första mara, men det viktigaste är ändå att jag fullföljde och att jag blev väldigt biten av denna sköna sport. Jag passerade mållinjen i Stadion på strax över fem timmar och nådde mitt mål.

Den äldre mannen på tåget nådde däremot inte sitt mål.

Men det är ju inte så tokigt att kunna springa en mara på runt 3 timmar och 20 minuter i den åldern.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *